svariks.se

På sjuttiotalet blev språkläraren och filosofen Paulo Freire vänsterns huspedagog och spreds bland progressiva lärare i hela världen. Men i Sverige blev han felöversatt, och först 50 år senare ges hans klassiska De förtrycktas pedagogik ut med rätt titel. Men har tiden sprungit ifrån Freire?

Artikel publicerade i Lisetten nr 3 2021
Text: Mårten Michanek

Idag, den 19 september, är det 100 år sedan Paulo Freire föds i nordöstra Brasilien. Först utbildar han sig till jurist, men gifter sig med läraren Elza Maia Costa de Oliveira som inspirerar honom att undervisa istället. Tillsammans organiserar de under 1940- och 50-talen kulturcirklar på den brasilianska landsbygden, där fattiga lantarbetare lär sig läsa och skriva. Freire ser undervisningen som en revolutionär praktik, där eleverna inte bara ska lära sig beskriva sin verklighet, utan också förändra den tillsammans. Kulturcirklarna sprider sig, och under 60-talet ger Brasiliens regering Freire i uppdrag att utforma ett nationellt alfabetiseringsprogram.

Men 1964 avsätts regeringen i en militärkupp, Freire utropas till landsförrädare och fängslas. Han släpps snart men uppmanas lämna landet, och fortsätter sitt arbete i Chile. 1968 skriver han Pedagogia do Oprimido, som snart översätts till en mängd språk och märkligt nog ges ut på svenska som Pedagogik för förtryckta 1972. Märkligt, eftersom Freire redan i inledningen förtydligar att det han kallar ”de förtrycktas pedagogik” är ”en pedagogik som måste formas med, inte för de förtryckta”. Kanske beror den tveksamma titeln på att översättningen inte gjordes från originalet, utan utifrån de engelska och tyska utgåvorna.

Men det har alltså åtgärdats nu, när förlaget Trinambai låtit Nadia Alves översätta direkt från portugisiska. Nostalgikern saknar kanske idolporträttet av Freire på framsidan, men får i den nya utgåvan å andra sidan kapitel- och underrubriker som gör boken mer överblickbar och nya stycken som verkar ha försvunnit i den tidigare översättningen.

Jesus och Marx
I Sverige har Freires pedagogik främst blivit känd som dialogpedagogik. Själv talar Freire främst i termer av en problemformulerande eller frigörande pedagogik. En av de filosofiska utgångspunkterna är Hegels idé om att maktojämlikheter håller mänskligheten tillbaka, och att förtryckaren som inte erkänner den förtryckte berövar dem båda deras mänsklighet. Den tanken leder Freire in i marxistisk teori om makt och motstånd. Hans eget bidrag till den traditionen blir att lyfta fram utbildning som en avgörande del av den politiska praxis där den förtryckte ska befria inte bara sig själv utan i förlängningen även förtryckaren, och bli mänskligare.

Freire var också djupt religiös, och beskriver i en tv-intervju hur det var Jesus som vägledde honom till arbetet med fattiga. Men när han försökte förstå varför de fattiga var fattiga hittade han Marx.

– Och Marx hjälpte mig att bli en bättre kristen, säger Feire.

Socialism och kristendom kan tyckas vara en udda kombination, men var under Freires tid inte ovanlig inom den latinamerikanska befrielseteologin, förklarar idéhistorikern Patricia Lorenzoni som forskat om kolonialism och kristendom i Brasilien, och skrivit ett förord till den nya utgåvan.

– I befrielseteologin finns en sammansmältning av kärlek och solidaritet, säger Patricia. Den kristna kärlekstanken tillför till socialismen ett absolut krav på gränslöshet, en ovillkorlig universalism där solidariteten inte kan begränsas till mitt folk, min grupp eller min familj, utan måste gälla alla. Och marxismen tillför till det kristna en ovillkorlig förankring i det materiella, där kärleken inte kan vara bara en idé, utan kärlekens praktik måste kopplas till dina och mina materiella villkor.

Då framtiden var radikalt öppen
Mycket har hänt med den traditionella skola som Freire kritiserar sedan boken först gavs ut för ett halvt sekel sedan. Det han kallar ”bankundervisning” karaktäriseras av sådant som till stor del är utmanat i dagens svenska skola, som det monologiska klassrummet, elevernas passivitet och bristen på medbestämmande. Har då Freires ideal fått genomslag, och den frigörande pedagogiken vunnit?

Tveksamt, eftersom kärnan i hans analys handlar om ifall undervisningen bidrar till politisk utveckling, för eleverna och för samhället. I det avseendet skulle han nog betrakta demokratisynen i den svenska skolan som alltför statisk. Skolan kan inte vara frigörande om människan, historien och samhället ses som färdiga, och något som eleverna ska assimileras in i. Istället måste eleverna få vara i blivande.

På så sätt vittnar De förtrycktas pedagogik om ett annat politiskt landskap, präglat av förtryck och kamp, men också av möjligheter. Trots de tuffa oddsen slutar Freire aldrig drömma om revolution och en annan samhällsordning. Drömmar som kan kännas långt borta idag. Vilka möjligheter har dagens elever och lärare att faktiskt förändra samhället? Freire hade nog varit föga imponerad av ett sådant resonemang. En hopplös pedagog är en död pedagog, slår han fast, och förklarar samtidigt att hoppet föds i praktiken, av att börja förändra tillsammans.

Att tänka just tillsammans, snarare än enskilt, är också en aspekt som kanske är svårare idag. Patricia Lorenzoni är rädd att mycket går förlorat när Freire plockas upp i nya sammanhang.

– Freires kompromisslösa klassanalys kan nog framstå som rätt föråldrad idag, tror Patricia. Men om man inte förstår befrielseprojektet som ett kollektivt, socialt projekt, utan tänker att det handlar om att vi alla ska bli fria individer, då blir det ju lätt väldigt urvattnat. Då riskerar det att snarare bli en fostran till nyliberal individualism.

Att använda Freire idag
Idag syns arvet efter Freire kanske tydligast i den normkritiska pedagogiken, där han använts för att utveckla undervisning mot rasism, sexism och homofobi. Även om Freire ger exempel från litteracitetsarbetet på den brasilianska landsbygden är hans språk ofta mer analytiskt abstrakt, så att resonemangen lätt kan appliceras även på andra maktrelationer. Översättaren Nadia Alves är positiv till att Freires pedagogik sprids och används i nya sammanhang.

– Freire var ju positiv till att hans verk översattes och därmed nådde andra målgrupper, berättar Nadia. Jag tänker att det tyder på att han tyckte att idéerna och strategierna kunde vara av intresse och nytta även för läsare utanför hans ursprungliga sammanhang och läsekrets, utan att för den skull förminska problematiken i det specifika sammanhang där han utformade sina idéer.

Med den nya utgåvan hoppas Alves att nya generationer svenskspråkiga läsare hittar Freire.

– Det var ju lite det som var tanken med nyöversättningen, just att förbättra tillgängligheten till Freire på svenska. I förlängningen hoppas jag att den kan hjälpa en yngre läsekrets att få upp ögonen inte bara för Freire och befrielseteologin utan även för de många andra intressanta tänkarna och idéströmningarna som han hänvisar till.

Patricia Lorenzoni hoppas också på ett ökat intresse för Freires pedagogik, men påminner om att fundera över vad som behövs i det sammanhang man själv befinner sig.

– Freire är absolut värd att sparkas till liv! tycker Patricia. Men han kan inte läsas som ett färdigt recept. Är man till exempel lärare med svenska staten som arbetsgivare behöver man ju vara medveten om att skolan är en samhällsbevarande institution med uppgift att producera en viss sorts människor till en viss arbetsmarknad. Då kan inte Freires pedagogik appliceras rakt av.

Men hon tror likväl att det finns mycket att ta vara på i De förtrycktas pedagogik.

– Freire menar att den kunskap eleverna har med sig in i rummet är en värdefull källa till kunskap. Det kan ju till exempel vara elevernas många språk. Överhuvudtaget tanken på att det finns en kunskap om världen hos den fattigaste, den mest underordnade, den mest förtryckte. Freire rör sig bland jordlösa lantarbetare i Latinamerika, men vilken slags erfarenhet är platsen där den kunskapen finns nu? I Europa idag kan jag inte se den starkare än i migrationsregimen och papperslösheten. Om det är någon som vet någonting om världen idag så är det de papperslösa.

Mårten Michanek är lärare i svenska och svenska som andraspråk, undervisar vid Stockholms universitet och tycker om bokcirklar. Vill du vara med och läsa och diskutera De förtrycktas pedagogik i höst? Mejla marten.michanek@su.se

Skolsegregation debatteras livligt i Sverige och Trollhättan är inte unikt men på senare tid har staden dragit blickarna åt sig. I olika medier diskuteras de åtgärder som kommunen vill göra för att bryta skolsegregationen och ofta används motsatsförhållanden för att synliggöra problem, vilket ger en ensidig bild om att antingen är man för eller emot politiska beslut. Är segregation ett problem i skolstaden Trollhättan? Denna artikel handlar om att tydliggöra den komplexitet som finns i att försöka skapa en mer integrerad och likvärdig skola för stadens alla elever. 

Artikel publicerade i Lisetten nr 4 2020
Text: Anna Göransdotter Magnusson, Lisettens redaktionsråd
Dikter: Mona Monasar
Foto: Joachim Nywall

I juni 2019 gav utbildningsnämnden i Trollhättans stad i uppdrag åt utbildningsförvaltningen att utreda den kommunala skolorganisationen med målet att minska antalet skolenheter och att skapa en mer likvärdig skola. Lagom till skolstart i augusti 2020 offentliggjordes Utredning Likvärdig skola i Trollhättans Stad som föreslår ett antal åtgärder. De mest omdiskuterade punkterna i utredningen handlar om nedläggning av olika skolenheter. För att möjliggöra för elever att studera på andra skolor finns också åtgärder om förändringar av riktlinjer för skolplacering samt ändringar av skolskjutsbestämmelser. I förslaget ingår även förflyttningar av skolverksamheter, samt möjlighet för flerspråkiga barn att få mer tid i förskola och fritidshem i syfte att gynna språkutvecklingen. Under höstlovet kom politikernas beslut om vilka åtgärder som ska bli verklighet. 

Trollhättan, som i grunden är en industristad, har en tradition av arbetskraftsinvandring. Till inflyttade arbetare krävdes bostäder och det är startskottet till det segregerade samhälle som vuxit fram under lång tid. Ett av dessa områden är Kronogården som med tiden fått ett starkt symbolvärde och idag är sinnebilden för orten i ett Trollhätte-perspektiv. I Kronogården fanns förr Kronogårdsskolan men år 2009 öppnade portarna till en nybyggd skola, Kronan. Många trollhättebor, både politiker, tjänstemän och invånare ifrågasatte byggandet av en ny skola i Kronogården men samtidigt har Trollhättans Stad värnat om skolan och kulturhuset Kronan som en viktig mötesplats i området. 

Att diskutera skolsegregation i en stad kan knappast göras utifrån att lyfta fram en skola i ett område men ofta är det just Kronan som används som exempel. I Kronogården ligger även Frälsegårdsskolan som är en F-6-skola och efter politikernas beslut är det de två skolorna Kronan och Frälsegårdsskolan som kommer att påverkas mest i arbetet med att motverka skolsegregationen. Frälsegårdsskolan stänger helt och Kronan kommer att bli en F-3-skola och inte en F-9-skola som den är idag.    

Linda Forssén är rektor på Kronan F-6, och hennes verksamhet drabbas hårt av beslutet. Hon behöver balansera mellan en verksamhet (åk F-3) som kommer att finnas kvar och utökas med delar av Frälsegårdsskolans elever och en annan (åk 4-6) som personal och elever kommer att behöva lämna. Trots det tycker hon att det viktigaste är att bryta segregationen:

– Problemet med skolsegregationen är att vi inte kan erbjuda alla likvärdiga förutsättningar att bli behöriga till gymnasiet och komma vidare i livet. Det riskerar att bli ett utanförskap som är kostsamt för såväl individen som för samhället. 

Samtidigt menar Linda Forssén att skolsegregation inte kan brytas genom att ett område förlorar delar av sin skolverksamhet. Hon menar att politikerna måste göra mer.

– Dels behöver man se över organisationen såklart, men man behöver se det som en process. Ansvaret kan inte ligga enbart på skolor som Kronan och Frälse, utan man måste våga ta modiga beslut. Vi behöver breda politiska överenskommelser. Våga tänka i flera steg. Utmana givna strukturer och mönster. Staden behöver skapa så attraktiva skolor så att alla vill gå kvar, så att vi inte hamnar i att det inte spelar någon roll då det fria skolvalet ändå trumfar, menar Linda Forssén.

I grunden handlar det om var människor bor. I vilka områden finns större bestånd av hyreslägenheter och i vilka stadsdelar äger man villor. Det handlar också om det fria skolvalet, för vårdnadshavare som har eftergymnasial utbildning och högre inkomst gör oftare ett aktivt skolval. Kronan och Frälsegårdsskolan ligger i den stadsdel med störst hyresbestånd, och när skolorna avvecklas erbjuds eleverna plats på andra skolor runt om i staden. Det finns ekonomiska vinningar med förfarandet, men främst handlar det om att ge dessa elever möjlighet till bättre skolresultat och i förlängningen en framtid med större valmöjligheter.   

– Vi kan inte ha skolor där skolan inte längre kan kompensera för utomliggande faktorer så som socioekonomiska faktorer och bostadssegregation som också påverkar skolresultatet, menar Linda Forssén. 

Frågan om skolsegregation måste ses utifrån alla stadens skolor och då synliggörs ett flertal skolor med en väldigt hög andel elever med utländsk bakgrund och ett antal skolor med låg andel elever med utländsk bakgrund. Med utländsk bakgrund avses både elever födda i Sverige med utländsk bakgrund och elever som är utlandsfödda. Det är samma begrepp som används i Utredning Likvärdig skola i Trollhättans Stad. Vad innebär då en integrerad skolstad?

– Det är när alla invånare vill ta ansvar för att minska effekten av segregationen och skapa likvärdiga förutsättningar för ALLA elever att lyckas oavsett vart man bor eller vilken skola man går på, svarar Linda Forssén.

I det ursprungliga förslaget som politikerna beslutade om ingick också avveckling och förflyttning av två andra skolenheter i avsikt att minska antalet skolenheter i kommunen, men efter starka protester från föräldrar i dessa områden lades de förslagen ner. Detta trots små elevunderlag samt stora renoveringsbehov på ena skolan, som ligger helt nära en nybyggd skola. I utredningen syns tydligt att majoriteten av skolorna i kommunen har färre elever är vad de har kapacitet för. En minskning av skolenheter verkar därför helt befogad men svår att genomföra när de följs av stora föräldraproteseter. På Facebook har exempelvis namninsamlingar cirkulerat under namnat ”Rör inte våra skolor i Trollhättan”. Men är inte politikers uppdrag att göra de förändringar som krävs för ekonomisk och social hållbarhet?

Många som inte är insatta i skolfrågor tror att det är lärarnas kompetens som brister på skolor med låga resultat men det är sällan sanningen. Snarare finns det ofta hög kompetens runt bland annat studiehandledning, flerspråkighet, transspråkande, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och metoder som stärker eleverna i undervisningen. Det är befogat att känna oro för att den kompetensen saknas på mottagande skolor. En av de viktigaste anledningarna att bryta skolsegregation är möjligheten till bättre förutsättningar för lärande och utbildning, men kommer det att ske per automatik för att man stänger skolor i socioekonomiskt utsatta områden? Vilken skola eleverna ska gå på utgår bland annat från önskemål, resväg och att hålla ihop kamratrelationer. Alla elever kommer förmodligen inte få gå på den skola man främst vill. Någonstans blir då byte av skola ett tvång och då vilar ett stort ansvar på mottagande skolor att skapa goda förutsättningar för fortsatt lärande så att resultaten förbättras enligt vad som förväntas, särskilt från elever och föräldrar som lämnar en trygg skolmiljö för att fortsätta sin skolgång i andra delar av staden.

– Tyvärr har upplevelsen av tvång kommit att få starkt fokus i debatten. Istället borde man lyfta fram framgångsexempel. Tala mer med ungdomar som har gått i andra skolor, hur har det gått för dem? Man måste se det här ur olika perspektiv. Det viktigaste är att eleverna möts. På gymnasiet integreras eleverna och det verkar inte vara några problem, säger Owe Einarsson.

Han berättar om hur man slussade elever mellan olika skolor i mitten av 1990-talet, även då i syfte att minska segregationen.

– Utifrån mitt perspektiv handlar det inte så mycket om kunskapsresultat utan om det som inte är mätbart, nämligen de sociala aspekterna, tycker Owe Einarsson som menar att skolan är en viktig mötesplats för människor med olika bakgrund.

Barnen som reser till skolor som ligger en bit bort åker tillbaka till hemmet efter skolan. De sociala miljöerna utanför skolan riskerar ändå att förbli de samma. Kommer man att stanna kvar för att leka med kompisar i det nya området? Beslutsfattarna verkar sakna en långsiktighet för integration i hela samhället, främst utifrån bostad och arbete. 

– Jag tänker att man också kan titta utanför skolan. Hur tänker vi med busskort på fritiden, för att möjliggöra att man stannar kvar och spelar fotboll i en annan stadsdel? undrar Linda Forssén.

Eleverna som ska flyttas betalar det hösta priset genom längre resor och inledningsvis en otryggare skolmiljö, men förhoppningen är att fördelarna tar över på längre sikt. Utifrån ett författarbesök på Kronan av poeten Mona Monasar och läsningen av hennes dikt Safari skriver två elever:

Dikten handlar om att folk säger att det är segregation för att svenskar bor på ett ställe och andra bor på andra ställen, fast här finns folk från alla länder. Det påminner om att skolan ska stänga bara för att de tycker att det är segregation fast än det går folk från alla möjliga länder här och det är bara svenskar som är för sig själva. 

Vem är det egentligen som är segregerad?

– Det minsta man kan begära är att eleverna, vars skolenheter blir nedlagda, blir väl bemötta och varmt välkomnande på sina nya skolor, säger Linda Forssén som oroas över att det finns ett så uttalat motstånd hos vissa vårdnadshavare på mottagande skolor. Dessa röster har fått stort utrymme i media medan andra, både vårdnadshavare och skolpersonal, inte alls vill förknippas med negativa åsikter utan välkomnar nya elever på skolorna. 

Är det alltså barn med utländsk bakgrund som ska ta ansvar för integration, på skolor i områden där de saknar sociala sammanhang utanför skoltid? Samhället påstår att vi misslyckats med integrationen men vad gör medborgarna när vi försöker bryta segregationen? Oron och rädslan kommer förmodligen från två håll och motverkas genom nyfikenhet, trygghet, känslan av samhörighet och välkomnande. Något alla barn ska få uppleva varje dag de kommer till skolan, oavsett vilken skola man går på. 

Mona Monasar är uppväxt i Tensta utanför Stockholm. Hon skriver prosa och poesi och har medverkat i spoken word-tävlingen ”Ortens bästa poet”. Hon medverkar i diktsamlingen Röster i skugga (2016) och har gett ut diktsamlingen Modersmål (2019). Foto: Jon Aagaard Gao

Anna Göransdotter Magnusson arbetar som lärare i Trollhättans Stad och är aktiv i Riksförbundet för lärare i svenska som andraspråk samt Lisettens redaktionsråd. När temat för Lisetten handlar om svenska som andraspråk i ett politiskt perspektiv vill hon inte missa tillfället att skriva om vad sker i Trollhättan då det även har nått riksmedierna samt att samma frågor är aktuella i många andra kommuner.

Kommentarer från Utbildningsförvaltningen
Daniel Engelin är avdelningschef för strategisk planering på Utbildningsförvaltningen i Trollhättans stad och är en av flera tjänstemän som arbetat med Utredning Likvärdig skola i Trollhättans Stad. Här delar han med sig av sina tankar om utredningen, de politiska besluten och skolsituationen i kommunen.

Vad har berört dig mest i utredningen och skolsituationen i Trollhättan?
– Förutom det konstaterade faktum att vi är en segregerad kommun och bakomliggande orsaker till detta så är att man utifrån flera faktorer inte lyckats kompensera i tillräckligt hög utsträckning för elevernas förutsättningar vilket bidragit till att många av eleverna på skolan Kronan historiskt inte blivit och idag inte blir behöriga till gymnasiet efter avslutad grundskola. Detta tillsammans med att elever med olika bakgrund idag inte möts i våra skolor.

Vad innebär en integrerad skolstad, för dig?
– Detta skriver vi ingående om i rapporten men kort sagt handlar det om att vi har skolor och förskolor med likvärdiga förutsättningar såsom antalet barn/elever, heterogena barn- och elevgrupper utifrån barnen/elevernas socioekonomiska bakgrund och tillgången till behörig personal samt undervisning av hög kvalitet. Detta sammantaget bidrar till hållbara skolenheter och likvärdiga förutsättningar utifrån de övergripande perspektiv som nämns i rapporten. Att barn inom förskolan som är i behov av detta ges möjlighet till utökad vistelsetid är också en viktig förutsättning.

Hur påverkas eleverna i kommunen på kort sikt och på lång sikt utifrån de förändringar som kommer att genomföras?
– På kort sikt påverkas alla elever i staden i och med att vi får förändrade elevgrupper utifrån socioekonomisk bakgrund och att fler elever får tillgång till behöriga lärare. Att samtliga elever i större utsträckning ges möjlighet att använda och utveckla det svenska språket i vardagen.
– På lång sikt är förhoppningen att fler elever i Trollhättan ska bli behöriga till gymnasiet och att elever med olika bakgrund ges möjlighet att mötas och bygga nätverk i större utsträckning än idag. Utöver detta finns det ett antal mål i Läroplanen Kap 1 och 2 som förvaltningen i högre utsträckning vill tillgodose både på kort och lång sikt.

Dina kommentarer efter det politiska beslutet är taget?
– Vi är positiva till att nämnden ställde sig bakom de flesta av de förslag till beslut som förvaltningen gick fram med. Samtidigt är vi ödmjuka och tackar för förtroendet men att det nu återstår hårt arbete för arbeta för att dels säkerställa ett bra mottagande på de nya skolorna och på längre sikt erbjuda eleverna i Trollhättans stad möjligheten till en likvärdig skola och utbildning.

Den första december lämnades betänkandet av KLIVA-utredningen, Samverkande krafter – för stärkt kvalitet och likvärdighet inom komvux för elever med svenska som andraspråk, (SOU 2020:66) över till utbildningsminister Anna Ekström (S).

Utredningen visar att sfi är i ständig utveckling men att det brister i det systematiska kvalitetsarbetet.

·         Beslut fattas på oklara, felaktiga eller otillräckliga grunder

·         Inte alltid inom regleringar och andra ramar

·         Inte likvärdigt utan vildvuxet

Utredningen menar att gällande regelverk för sfi är tydligt men att det brister i upphandling, genomförande och uppföljning. Förslag i betänkandet är därför bland annat att:

Skolinspektionen ska:

·         Göra löpande tillsyn även på verksamhetsnivå

·         Få stärkt uppdrag att granska det systematiska kvalitetsarbetet

Skolverket ska:

·         Med Upphandlingsmyndigheten ta fram stödmaterial för offentlig upphandling

·         Ta fram allmänna råd för systematiskt kvalitetsarbete

·         Anordna kompetensutveckling för ledning och rektorer

Andra förslag som läggs fram är också utökade satsningar på kompetensutveckling för personal inom vuxenutbildningen. Man vill också se framtagandet av en plan för att kunna höja behörighetskraven för undervisning inom sfi och grundläggande svenska som andraspråk på komvux. Dessutom bör lärosäten ska erbjuda profilering av högskolekurser i svenska som andraspråk som ger blivande och verksamma sfi-lärare relevant utbildning. Skolforskningsinstitutet bör avsätta medel till forskningsprojekt och Vetenskapsrådet ska utlysa en forskarskola.

 För att höja kvalitén vill man även att:

·         ett ”Bygga svenska” för vux tas fram

·         kartläggningsmaterialet för nyanlända vuxnas litteracitet blir obligatoriskt att använda

·         individuell progressionsplanering görs för varje elev

Man har i utredningen också funnit att det måste finnas bättre planerings- och beslutsunderlag och därför föreslås att sfi-kursernas kurstider ska anges i form av verksamhetspoäng. Rätten till sfi ska sedan finnas under 4 år med möjlighet till individuell förlängning ett år i taget. Dessutom, högaktuellt detta år, föreslås det att närundervisning  ska vara förstahandsval inom sfi och att distansundervisning inom sfi och komvux ska regleras. Skolinspektionen bör också göra kvalitetsgranskning av distansutbildning inom sfi.

SVARIKS instämmer i att behoven av kompetensutveckling och ökad kunskap om sfi och den kommunala vuxenutbildningen är stora. Huvudmannens ansvar är inte förhandlingsbart men tyvärr är kännedom och kunskapen om vuxenutbildningens komplexitet ofta alldeles för låg. Trots låga behörighetskrav är dessutom fortfarande majoriteten av sfi-lärarna nationellt sett obehöriga och över hälften av lärarna har INGA högskolepoäng i svenska som andraspråk. För att förbättra kvalitet, öka likvärdigheten och höja statusen för sfi och därmed förbättra integration och etablering i det svenska samhället är det enligt SVARIKS av yttersta vikt att KLIVA-utredningens förslag i så stor utsträckning som möjligt genomförs.

Övertygad om att man bäst förstår svenskans uttal utifrån den mänskliga talapparaten – och inte med hjälp av bokstäverna eller vår latinbaserade grammatik – har Olle Kjellin försökt förbättra uttalundervisningen i ett halvt sekel. På vägen har han hunnit dissekera talorganen på lik, analysera en tibetansk lamas uttal och lära inlärning av småbarn och alzheimerpatienter. Men han är inte nöjd.

Artikel publicerad i Lisetten nr 3 2020.
Text och bild: Olle Kjellin

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av språk. Och människokroppens funktioner. Och stjärnhimlen. Tre drömyrken: språkforskare, läkare, astronom. De första två hann jag med före pensioneringen. Och de visade sig hänga ihop!

När jag upptäckte uttal

Två saker gjorde att jag tidigt upptäckte uttalet: som 7-åring flyttade jag från Sundsvall till Stockholm strax före jullovet i ettan. De pratade annorlunda! Vi tränade på julsångerna i skolan. Bereeden veeg för Härran. Det var jobbigt att spänna kinderna för alla trånga e-ljud i Stockholm, men så skönt när vi kom till Härran och jag äntligen fick öppna munnen ordentligt. Det visade sig vara en grundläggande regel för svenskan: öppnare ä framför r.

Och den andra saken: jag läspade. Vår nya adress var Smedsbacksgatan. Så många s! Det var bara att träna och träna och träna, tills det funkade. Så är det med all uttalsinlärning än idag. För alla människor: öva, öva, öva. Nyttig läxa från start! Senare i livet hade jag sfi-elever med adress Kyrksjövägen 27. De fick verkligen öva.

Av en lycklig slump fick jag hoppa in och undervisa i svenska för invandrare på kvällskurser 1969. Vilket underbart jobb! Spännande att träffa glada människor med olika språk, kulturer och ambitioner. Flyktingar, turister, gästarbetare i en salig blandning.

Jag var totalt outbildad för uppgiften! Tydligen förekommer det än i dag att totalt outbildade får ta ett högkvalificerat jobb. Åtminstone inom sfi … Men det blev en intressant resa, och jag fick bra kom-igång-tips i kursverksamhetens lärarhandledning. Samtidigt läste jag fonetik och lingvistik på universitetet. Språkteori på dagarna och praktisk problemlösning på kvällarna. Vilken lyckosam korsbefruktning! Böcker som påverkade mig var Bertil Malmbergs Uttalsundervisning och Eva Gårdings Kontrastiv prosodi och Kontrastiv fonetik och syntax med svenska i centrum. Viktiga insikter från före min tid. (Vart tog de vägen sen?)

Direkt kände jag att vi skulle öva mycket på uttalet. Lingvistiken gav mig dessutom djupa kunskaper i svensk och allmän grammatik, varvid det fascinerande delämnet fonologi gjorde grammatik av uttalet. Fonologin visar hur mycket påstådd ”grammatik” som egentligen är uttalsbetingade företeelser! Formläran är helt godtycklig och fylld av undantag, medan ljudläran är naturligt betingad av anatomi och fysik. Närmast logisk; inte alls godtycklig. I grunden lika för alla människor. Alla eleverna klarar det. Massor med grammatiska ”undantag” försvann inför mina ögon och följde nu plötsligen allmänmänskliga regler. Undantagen var bara illusioner, därför att traditionella läroböcker utgår från ordens stavning i stället för deras uttal, och den traditionella grammatiken verkar vilja ha latinsk grammatik som helig mall för språkbeskrivningen. Allt detta la grunden till min fortsatta gärning som sfi-lärare och lärarutbildare.

I uttalslaboratoriet

Spännande kunskaper tillkom under mina fem år som doktorand i experimentell fonetik/talfysiologi vid Tokyouniversitets medicinska fakultet på 1970-talet. Onseiken var ett mycket tvärvetenskapligt och internationellt forskningsinstitut där professorerna var allt från foniatrer till fysiker, och studenterna och gästforskarna från när och fjärran hade alla möjliga inriktningar: logopedi, röstforskning, språkfilosofi, dataprogrammering, matematik, medicin, röstkirurgi, teoretisk grammatik, generativ fonologi, med mera. Så underbart lärorikt! Vi studerade talorganen in i minsta detalj med bl.a. dissektioner på lik, och speciella röntgenmetoder och elektromyografi (EMG) på levande: tunna elektroder införda i alla de viktigaste musklerna registrerade aktivitetsmönstren i stämbanden, struphuvudet, svalget, tungan och läpparna medan försökspersonerna (vanligen vi själva, frivilliga) uttalade något, t.ex. svenskans accenter med långa och korta vokaler och konsonanter. Så intressant att se hur mitt tal fungerar! Efter en sommarkurs i tibetanska inriktade jag min forskning på det språket och lyckades bli godkänd på en medioker avhandling om tibetanskans konsonanttyper och toner studerade med EMG parat med generativ fonologi. Min huvudinformant var en äkta reinkarnerad lama!

Jag började öva hela meningar med korrekt satsmelodi, innan jag kom till detaljerna – om det nu behövdes sen!
Ty när prosodin blev bra, försvann många av de först upplevda problemen.

Akustiska analyser gjordes med en spektrograf som spelade upp en mening otaliga gånger under de flera minuter som analysen tog. Oj så nyttigt att lyssna riktigt många gånger! Så mycket lättare det blev att säga det själv sen. Nästan det enda jag minns av min tibetanska idag är de meningar jag analyserade så.

Tillbaka i verkligheten

Hemkommen till Sverige igen fick jag åter timmar som sfi-lärare 1977. Mest på Uttalskliniken som då redan fanns i Uppsala. Där satt jag med elever en och en och övade uttal någon timme i veckan. Eleverna var sådana ”svåra” som andra lärare skickade. Uttalsmomentet var nästan obefintligt i de ordinarie klasserna, fick jag veta.

I början övade vi minimala par och tungvrickartexter ur de böcker som fanns då. Jag visste inte bättre. Bit-vit. Lån-rån. Familjen Nyman bor i Ystad i ett nybyggt hys. Oj, nej, HUS, skulle det ju vara! Men Siv Higelins Svenskt uttal var en bra källa att ösa kunskap och exempel ur.

Många övningsord var tvåstaviga med olika accent: Haken – hacken. Baken – backen. Det kändes väldigt dumt att öva vokaler och konsonanter på fel ordmelodi. Jag blev ofta tvungen att göra en parentes för att förklara och öva våra två ordmelodier först. Störande. Snart tog jag bort parenteserna och började i stället med ordmelodierna och hela meningar med korrekt satsmelodi, innan jag kom till detaljerna – om det nu behövdes sen! Ty när prosodin blev bra, försvann många av de först upplevda problemen. Då skrev jag Svensk prosodi i praktiken (1978) om tekniken och alla regler. Prosodin måste övas in först.

Sett till helheten för klasserna och individerna var Uttalskliniken ett mycket ineffektivt arbetssätt, men för mig blev det väldigt lärorikt. Tänk hur lika människor är trots alla till synes olika språk och uttalsvanor! Alla har samma anatomi, alla har samma målspråk, svenska. Alla följer samma akustiska lagar. I stället för 20 elever utspridda på 20 individuella timmar borde man ha alla 20 samtidigt i 20 timmar! Ja, de ordinarie lärarna hade ju det, men missade chansen. Jag var egentligen onödig. Sedermera kom jag att predika gruppövningar i blandad kör som den absolut effektivaste metoden för uttalsundervisningen. Och prosodin allra först. En metodik som gör språkinlärningen enkel och lyckosam.

Jag har svårt att hålla tyst när jag upplever att något är fel. Följaktligen grälade jag i omgångar med Skolverket om ett och annat i styrdokumenten, t.ex. vad ”godtagbart” uttal egentligen betydde, och varför de inte tyckte att prosodi och uttal var värt att satsa mera på i vare sig lärarutbildningen eller elevundervisningen. Men jag hade förstås inget för det.  Jag träffar fortfarande på lärare och invandrare som aldrig ens har hört talas om prosodi.

När jag på 90-talet frågade en lektor på lärarutbildningen vid ett stort universitet varför de inte längre hade med prosodiboken på kurslistan, blev jag utskälld. ”Den är gammal nu. Vi har gått vidare. Du vill bara sälja dina kurser!”

Biologin bakom språket

Direkt efter prosodiboken kom jag in på läkarutbildningen och lärde mig ännu mer om allt spännande, inkl. talorganen, hörseln och hjärnan och hur de hängde ihop. Tänkte bli foniater, men blev röntgenspecialist med särskild inriktning på sväljningsutredningar. Därvid studerar man sväljningsaktens varje detalj med videoröntgen i slow motion. Mat och prat – samma apparat! Jag tror inte att någon annan fonetiker i hela världen har fått se talorganen så mycket live som jag. Ytterligare grundläggande fakta och funktioner sjönk (äntligen) in: tänk så stora variationer det finns på samma tema: olika former och storlekar på munnar, tungor, gommar, svalg, näshålor, bihålor. Och ändå uttalar alla likadant om de har samma språk! Det handlar om kompensatorisk artikulation. Det var ett viktigt begrepp i fonetikens grundutbildning också, men då handlade det mest om variationer inom individen, som t.ex. mat i munnen, utslagna tänder mm. När man inte kan uttala på det vanliga sättet, så anpassar, modifierar och kompenserar man nämligen artikulationen så att det utströmmande ljudet ändå låter så likt det avsedda som möjligt.

Ja! Naturligtvis! Äntligen fattade jag: Det är ju hörseln som styr alltihop! Via hörseln kompenseras artikulationen så att resultatet låter samma för alla, oavsett ålder, kön, form och storlek. Det är ju därför som barn kan tillägna sig sitt språk genom att lyssna, härma och kompensera ljudet för sin egen lilla talapparat, sin ålder och sitt kön, och öva tills det låter som det avsedda målet, perfekt uttal. Rena barnleken – varför kan inte vuxna det? Jovisst, det kan de visst! Om de gör likadant som barnen: lyssnar, härmar, kompenserar, övar. Det handlar inte om att ha perfekt uttal, utan om att låta som om man har det. Orden låta och låtsas är nära släkt. Man kan låtsas; spela teater. Plötsligt låter det rätt!

Således kunde jag inte lämna språk och uttal utan fortsatte hålla kurser, än för lärare, än för elever. Mer interdisciplinär korsbefruktning!

Erfarenheter från allt fler uttalskurser och nya rön om hjärnans roll i allt detta var så spännande! Under den här tiden tillkom därför boken Uttalet, språket och hjärnan (2002) och Debattskrift om sfi. Avsikten var att sammanfatta det jag visste och tyckte men aldrig hann säga på de få lärardagar jag kunde ha parallellt med heltid som läkare. Bok = billigare och mer långvarig kunskapsspridning, hoppades jag. Naivt? Mången skola har försökt engagera mig för en halvdags kvickfix i stället för att t.ex. köpa in mina böcker till sina lärare och ha egna läsecirklar om dem. Jag tackar vanligen nej till allt som är kortare än tre dagar. Helst ville jag ha tre veckor! Minst.

Sätt uttalet i ryggraden

Åren 2002-2008 jobbade jag som minnesläkare inom äldrepsykiatrin. Mitt intresse för neurofysiologi och neuropsykologi förde mig dit. Omsadling? Nej, även det följde min vanliga röda tråd: mänsklig kommunikation och inlärning. Nu även med minne och glömska.

Alzheimers demens är en hjärnbarkssjukdom. Ett framträdande drag är svårigheter att lära sig nya saker, att föra över det senast upplevda (i hjärnbarken) till något långtidsminne (i djupare hjärnstrukturer). Hmm… känner vi inte igen precis det här, alla vi som försöker lära oss ett nytt språk? Vi glömmer snabbt, om vi inte repeterar fler gånger. Det visar sig att talesättet repetition är inlärningens moder faktiskt är neurofysiologiskt sant! Även alzheimersjuka kan lära sig nya saker, men de behöver fler repetitioner av kortare bitar än friska gör.

Ett av flera långtidsminnen är procedurminnet. Procedurer är sådant som vi gör med kroppen, t.ex. cyklar eller talar. Det är ständigt cirkulerande signaler i enorma hopflätade nätverk av nervceller för varje procedur och delprocedur och för associationer till likartade och samordnade procedurer i gigantiska hierarkier. Medan nya saker bearbetas av hjärnbarken engagerar procedurminnet andra nätverk av nervceller. Väl inövade procedurer sitter bokstavligen i ryggmärgen, och drabbas inte ens av Alzheimers. Procedurminnet är permanent! Vi kan inte glömma cykla eller tala. Möjligen bli ringrostiga om vi inte fortsätter att öva. Eller så kan man råka välja fel procedur, t.ex. vid långt gången Alzheimer – eller utländsk brytning!

Det visar sig att molekylerna i en nervcell omformas på precis samma sätt vid all inlärning, oavsett vad vi lär oss och oavsett hur gamla eller sjuka vi är (1 år eller 100 år): Nya stimuli → preliminära nervförbindelser. Upprepade stimuli → allt fastare nervförbindelser. Det fungerar precis likadant i hela livet. Där föll åldersmyten om tonåren för språkinlärning pladask. Det enda som behövs är att öva, och att med omedelbar feedback öva rätt. Barn får alltid omedelbar feedback. Får våra elever det? Barn övar alltid prosodin först; det är nyckeln till språket. Gör våra elever det? Att öva med brytning ger precis samma effekt på procedurminnet som att öva utan brytning. Samma molekyler. Det är inte så att felen på något magiskt sätt kamoufleras för nervsystemet tills personen en dag får chansen att uttala rätt. Nej, det är mycket lättare att lyckas dag 1 än senare på kursen.

Omedelbar feedback när man cyklar omkull är effektivt för inlärningen, det har alla upplevt. Omedelbar feedback med lärarhjälp är lika effektivt. Omedelbar feedback = inom arbetsminnets ca 7 sekunder. Eller allra helst samtidigt såsom sker vid övning i kör. Det finns nämligen nervbanor direkt från hörseln till artikulationen, så att inkommande ljud hjälper till att styra talorganen rätt! Och dito från synen också: undvik därför skriven text i början! Risk för stavningsinducerad brytning.

När eleverna hör sig själva uttala så bra i kören vill de bara öva mer och mer. Känslan av att lyckas är vanebildande! Sådana uttalsövningar är aldrig tråkiga.

Situationen idag, 50 år senare

Svensk och internationell forskning och erfarenhet är helt entydig om hur man ska göra för att ge eleverna ett språk och uttal som gör att samtalet flyter smidigt utan att störa lyssnaren: Ge språklärarna bättre utbildning i uttalsundervisning; ge eleverna betydligt mer uttalsundervisning; börja med lyssningsövningar på hela fraser och meningar; undvik texter initialt; lägg särskild vikt på prosodi i idiomatiska meningar med rätt ordföljd.

Och framför allt: ”Perfekt” uttal är inte alls omöjligt att tillägna sig i vuxen ålder om man får chansen! Samma molekyler. Jag har träffat många som har lyckats med det. Men de är ändå alltför få. De flesta tycks ännu idag inte få den chansen. Skolverkets styrdokument har nämligen motsatt strävan: deras kursplaner för sfi är fortfarande helt inriktade på läsning och skrivning. Fortfarande fokuserar läromedlen på ordens stavning och latinaktig grammatik.

Jag har alltså kämpat lika galet och förgäves som Don Quijote mot väderkvarnarna i hela mitt yrkesliv. Det gör mig besviken, men jag ger inte upp. Med hjälp av flera duktiga kollegor jobbar jag in i det sista ideellt med just nu 36 olika studiegrupper på Facebook
– välkomna!

Olle Kjellin är fonetiker, lingvist, obehörig sfi-lärare, författare, doktor i medicinsk vetenskap (talfysiologi), och pensionerad röntgen- och demensläkare med särskilt intresse för tal- och sväljningsorganen, hörselsinnet och hjärnans funktioner.