50 års stillastående! – Uttal inom sfi 1970 – 2020

Övertygad om att man bäst förstår svenskans uttal utifrån den mänskliga talapparaten – och inte med hjälp av bokstäverna eller vår latinbaserade grammatik – har Olle Kjellin försökt förbättra uttalundervisningen i ett halvt sekel. På vägen har han hunnit dissekera talorganen på lik, analysera en tibetansk lamas uttal och lära inlärning av småbarn och alzheimerpatienter. Men han är inte nöjd.

Artikel publicerad i Lisetten nr 3 2020.
Text och bild: Olle Kjellin

Olle Kjellin började undervisa i
svenska för invandrare på kvällskurser 1969.

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av språk. Och människokroppens funktioner. Och stjärnhimlen. Tre drömyrken: språkforskare, läkare, astronom. De första två hann jag med före pensioneringen. Och de visade sig hänga ihop!

När jag upptäckte uttal

Två saker gjorde att jag tidigt upptäckte uttalet: som 7-åring flyttade jag från Sundsvall till Stockholm strax före jullovet i ettan. De pratade annorlunda! Vi tränade på julsångerna i skolan. Bereeden veeg för Härran. Det var jobbigt att spänna kinderna för alla trånga e-ljud i Stockholm, men så skönt när vi kom till Härran och jag äntligen fick öppna munnen ordentligt. Det visade sig vara en grundläggande regel för svenskan: öppnare ä framför r.

Och den andra saken: jag läspade. Vår nya adress var Smedsbacksgatan. Så många s! Det var bara att träna och träna och träna, tills det funkade. Så är det med all uttalsinlärning än idag. För alla människor: öva, öva, öva. Nyttig läxa från start! Senare i livet hade jag sfi-elever med adress Kyrksjövägen 27. De fick verkligen öva.

Av en lycklig slump fick jag hoppa in och undervisa i svenska för invandrare på kvällskurser 1969. Vilket underbart jobb! Spännande att träffa glada människor med olika språk, kulturer och ambitioner. Flyktingar, turister, gästarbetare i en salig blandning.

Naturligtvis! Äntligen fattade jag: Det är ju hörseln som styr alltihop!

Jag var totalt outbildad för uppgiften! Tydligen förekommer det än i dag att totalt outbildade får ta ett högkvalificerat jobb. Åtminstone inom sfi … Men det blev en intressant resa, och jag fick bra kom-igång-tips i kursverksamhetens lärarhandledning. Samtidigt läste jag fonetik och lingvistik på universitetet. Språkteori på dagarna och praktisk problemlösning på kvällarna. Vilken lyckosam korsbefruktning! Böcker som påverkade mig var Bertil Malmbergs Uttalsundervisning och Eva Gårdings Kontrastiv prosodi och Kontrastiv fonetik och syntax med svenska i centrum. Viktiga insikter från före min tid. (Vart tog de vägen sen?)

Direkt kände jag att vi skulle öva mycket på uttalet. Lingvistiken gav mig dessutom djupa kunskaper i svensk och allmän grammatik, varvid det fascinerande delämnet fonologi gjorde grammatik av uttalet. Fonologin visar hur mycket påstådd ”grammatik” som egentligen är uttalsbetingade företeelser! Formläran är helt godtycklig och fylld av undantag, medan ljudläran är naturligt betingad av anatomi och fysik. Närmast logisk; inte alls godtycklig. I grunden lika för alla människor. Alla eleverna klarar det. Massor med grammatiska ”undantag” försvann inför mina ögon och följde nu plötsligen allmänmänskliga regler. Undantagen var bara illusioner, därför att traditionella läroböcker utgår från ordens stavning i stället för deras uttal, och den traditionella grammatiken verkar vilja ha latinsk grammatik som helig mall för språkbeskrivningen. Allt detta la grunden till min fortsatta gärning som sfi-lärare och lärarutbildare.

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten? Prenumerera!

I uttalslaboratoriet

Spännande kunskaper tillkom under mina fem år som doktorand i experimentell fonetik/talfysiologi vid Tokyouniversitets medicinska fakultet på 1970-talet. Onseiken var ett mycket tvärvetenskapligt och internationellt forskningsinstitut där professorerna var allt från foniatrer till fysiker, och studenterna och gästforskarna från när och fjärran hade alla möjliga inriktningar: logopedi, röstforskning, språkfilosofi, dataprogrammering, matematik, medicin, röstkirurgi, teoretisk grammatik, generativ fonologi, med mera. Så underbart lärorikt! Vi studerade talorganen in i minsta detalj med bl.a. dissektioner på lik, och speciella röntgenmetoder och elektromyografi (EMG) på levande: tunna elektroder införda i alla de viktigaste musklerna registrerade aktivitetsmönstren i stämbanden, struphuvudet, svalget, tungan och läpparna medan försökspersonerna (vanligen vi själva, frivilliga) uttalade något, t.ex. svenskans accenter med långa och korta vokaler och konsonanter. Så intressant att se hur mitt tal fungerar! Efter en sommarkurs i tibetanska inriktade jag min forskning på det språket och lyckades bli godkänd på en medioker avhandling om tibetanskans konsonanttyper och toner studerade med EMG parat med generativ fonologi. Min huvudinformant var en äkta reinkarnerad lama!

Jag började öva hela meningar med korrekt satsmelodi, innan jag kom till detaljerna – om det nu behövdes sen!
Ty när prosodin blev bra, försvann många av de först upplevda problemen.

Akustiska analyser gjordes med en spektrograf som spelade upp en mening otaliga gånger under de flera minuter som analysen tog. Oj så nyttigt att lyssna riktigt många gånger! Så mycket lättare det blev att säga det själv sen. Nästan det enda jag minns av min tibetanska idag är de meningar jag analyserade så.

Tillbaka i verkligheten

Hemkommen till Sverige igen fick jag åter timmar som sfi-lärare 1977. Mest på Uttalskliniken som då redan fanns i Uppsala. Där satt jag med elever en och en och övade uttal någon timme i veckan. Eleverna var sådana ”svåra” som andra lärare skickade. Uttalsmomentet var nästan obefintligt i de ordinarie klasserna, fick jag veta.

I början övade vi minimala par och tungvrickartexter ur de böcker som fanns då. Jag visste inte bättre. Bit-vit. Lån-rån. Familjen Nyman bor i Ystad i ett nybyggt hys. Oj, nej, HUS, skulle det ju vara! Men Siv Higelins Svenskt uttal var en bra källa att ösa kunskap och exempel ur.

Dessa ord ger en nästan komplett
sammanfattning av svensk prosodi,
menar Olle Kjellin.

Många övningsord var tvåstaviga med olika accent: Haken – hacken. Baken – backen. Det kändes väldigt dumt att öva vokaler och konsonanter på fel ordmelodi. Jag blev ofta tvungen att göra en parentes för att förklara och öva våra två ordmelodier först. Störande. Snart tog jag bort parenteserna och började i stället med ordmelodierna och hela meningar med korrekt satsmelodi, innan jag kom till detaljerna – om det nu behövdes sen! Ty när prosodin blev bra, försvann många av de först upplevda problemen. Då skrev jag Svensk prosodi i praktiken (1978) om tekniken och alla regler. Prosodin måste övas in först.

Sett till helheten för klasserna och individerna var Uttalskliniken ett mycket ineffektivt arbetssätt, men för mig blev det väldigt lärorikt. Tänk hur lika människor är trots alla till synes olika språk och uttalsvanor! Alla har samma anatomi, alla har samma målspråk, svenska. Alla följer samma akustiska lagar. I stället för 20 elever utspridda på 20 individuella timmar borde man ha alla 20 samtidigt i 20 timmar! Ja, de ordinarie lärarna hade ju det, men missade chansen. Jag var egentligen onödig. Sedermera kom jag att predika gruppövningar i blandad kör som den absolut effektivaste metoden för uttalsundervisningen. Och prosodin allra först. En metodik som gör språkinlärningen enkel och lyckosam.

Jag har svårt att hålla tyst när jag upplever att något är fel. Följaktligen grälade jag i omgångar med Skolverket om ett och annat i styrdokumenten, t.ex. vad ”godtagbart” uttal egentligen betydde, och varför de inte tyckte att prosodi och uttal var värt att satsa mera på i vare sig lärarutbildningen eller elevundervisningen. Men jag hade förstås inget för det.  Jag träffar fortfarande på lärare och invandrare som aldrig ens har hört talas om prosodi.

När jag på 90-talet frågade en lektor på lärarutbildningen vid ett stort universitet varför de inte längre hade med prosodiboken på kurslistan, blev jag utskälld. ”Den är gammal nu. Vi har gått vidare. Du vill bara sälja dina kurser!”

Biologin bakom språket

Direkt efter prosodiboken kom jag in på läkarutbildningen och lärde mig ännu mer om allt spännande, inkl. talorganen, hörseln och hjärnan och hur de hängde ihop. Tänkte bli foniater, men blev röntgenspecialist med särskild inriktning på sväljningsutredningar. Därvid studerar man sväljningsaktens varje detalj med videoröntgen i slow motion. Mat och prat – samma apparat! Jag tror inte att någon annan fonetiker i hela världen har fått se talorganen så mycket live som jag. Ytterligare grundläggande fakta och funktioner sjönk (äntligen) in: tänk så stora variationer det finns på samma tema: olika former och storlekar på munnar, tungor, gommar, svalg, näshålor, bihålor. Och ändå uttalar alla likadant om de har samma språk! Det handlar om kompensatorisk artikulation. Det var ett viktigt begrepp i fonetikens grundutbildning också, men då handlade det mest om variationer inom individen, som t.ex. mat i munnen, utslagna tänder mm. När man inte kan uttala på det vanliga sättet, så anpassar, modifierar och kompenserar man nämligen artikulationen så att det utströmmande ljudet ändå låter så likt det avsedda som möjligt.

Ja! Naturligtvis! Äntligen fattade jag: Det är ju hörseln som styr alltihop! Via hörseln kompenseras artikulationen så att resultatet låter samma för alla, oavsett ålder, kön, form och storlek. Det är ju därför som barn kan tillägna sig sitt språk genom att lyssna, härma och kompensera ljudet för sin egen lilla talapparat, sin ålder och sitt kön, och öva tills det låter som det avsedda målet, perfekt uttal. Rena barnleken – varför kan inte vuxna det? Jovisst, det kan de visst! Om de gör likadant som barnen: lyssnar, härmar, kompenserar, övar. Det handlar inte om att ha perfekt uttal, utan om att låta som om man har det. Orden låta och låtsas är nära släkt. Man kan låtsas; spela teater. Plötsligt låter det rätt!

Således kunde jag inte lämna språk och uttal utan fortsatte hålla kurser, än för lärare, än för elever. Mer interdisciplinär korsbefruktning!

Olle Kjellin har hunnit publicera flera böcker
om svensk prosodi och uttalsundervisning.

Erfarenheter från allt fler uttalskurser och nya rön om hjärnans roll i allt detta var så spännande! Under den här tiden tillkom därför boken Uttalet, språket och hjärnan (2002) och Debattskrift om sfi. Avsikten var att sammanfatta det jag visste och tyckte men aldrig hann säga på de få lärardagar jag kunde ha parallellt med heltid som läkare. Bok = billigare och mer långvarig kunskapsspridning, hoppades jag. Naivt? Mången skola har försökt engagera mig för en halvdags kvickfix i stället för att t.ex. köpa in mina böcker till sina lärare och ha egna läsecirklar om dem. Jag tackar vanligen nej till allt som är kortare än tre dagar. Helst ville jag ha tre veckor! Minst.

Sätt uttalet i ryggraden

Åren 2002-2008 jobbade jag som minnesläkare inom äldrepsykiatrin. Mitt intresse för neurofysiologi och neuropsykologi förde mig dit. Omsadling? Nej, även det följde min vanliga röda tråd: mänsklig kommunikation och inlärning. Nu även med minne och glömska.

Alzheimers demens är en hjärnbarkssjukdom. Ett framträdande drag är svårigheter att lära sig nya saker, att föra över det senast upplevda (i hjärnbarken) till något långtidsminne (i djupare hjärnstrukturer). Hmm… känner vi inte igen precis det här, alla vi som försöker lära oss ett nytt språk? Vi glömmer snabbt, om vi inte repeterar fler gånger. Det visar sig att talesättet repetition är inlärningens moder faktiskt är neurofysiologiskt sant! Även alzheimersjuka kan lära sig nya saker, men de behöver fler repetitioner av kortare bitar än friska gör.

Ett av flera långtidsminnen är procedurminnet. Procedurer är sådant som vi gör med kroppen, t.ex. cyklar eller talar. Det är ständigt cirkulerande signaler i enorma hopflätade nätverk av nervceller för varje procedur och delprocedur och för associationer till likartade och samordnade procedurer i gigantiska hierarkier. Medan nya saker bearbetas av hjärnbarken engagerar procedurminnet andra nätverk av nervceller. Väl inövade procedurer sitter bokstavligen i ryggmärgen, och drabbas inte ens av Alzheimers. Procedurminnet är permanent! Vi kan inte glömma cykla eller tala. Möjligen bli ringrostiga om vi inte fortsätter att öva. Eller så kan man råka välja fel procedur, t.ex. vid långt gången Alzheimer – eller utländsk brytning!

Det visar sig att molekylerna i en nervcell omformas på precis samma sätt vid all inlärning, oavsett vad vi lär oss och oavsett hur gamla eller sjuka vi är (1 år eller 100 år): Nya stimuli → preliminära nervförbindelser. Upprepade stimuli → allt fastare nervförbindelser. Det fungerar precis likadant i hela livet. Där föll åldersmyten om tonåren för språkinlärning pladask. Det enda som behövs är att öva, och att med omedelbar feedback öva rätt. Barn får alltid omedelbar feedback. Får våra elever det? Barn övar alltid prosodin först; det är nyckeln till språket. Gör våra elever det? Att öva med brytning ger precis samma effekt på procedurminnet som att öva utan brytning. Samma molekyler. Det är inte så att felen på något magiskt sätt kamoufleras för nervsystemet tills personen en dag får chansen att uttala rätt. Nej, det är mycket lättare att lyckas dag 1 än senare på kursen.

Omedelbar feedback när man cyklar omkull är effektivt för inlärningen, det har alla upplevt. Omedelbar feedback med lärarhjälp är lika effektivt. Omedelbar feedback = inom arbetsminnets ca 7 sekunder. Eller allra helst samtidigt såsom sker vid övning i kör. Det finns nämligen nervbanor direkt från hörseln till artikulationen, så att inkommande ljud hjälper till att styra talorganen rätt! Och dito från synen också: undvik därför skriven text i början! Risk för stavningsinducerad brytning.

”Perfekt” uttal är inte alls omöjligt att tillägna sig i vuxen ålder om man får chansen!

Omedelbar feedback när man cyklar omkull är effektivt för inlärningen, det har alla upplevt. Omedelbar feedback med lärarhjälp är lika effektivt. Omedelbar feedback = inom arbetsminnets ca 7 sekunder. Eller allra helst samtidigt såsom sker vid övning i kör. Det finns nämligen nervbanor direkt från hörseln till artikulationen, så att inkommande ljud hjälper till att styra talorganen rätt! Och dito från synen också: undvik därför skriven text i början! Risk för stavningsinducerad brytning.

När eleverna hör sig själva uttala så bra i kören vill de bara öva mer och mer. Känslan av att lyckas är vanebildande! Sådana uttalsövningar är aldrig tråkiga.

Sammanfattning för elever

  • Titta inte på bokstäverna – de luras bara!
  • Lyssna, lyssna, lyssna!
  • Härma, härma, härma!
  • Öva, öva, öva i kör!
  • Spela teater, låtsas tala perfekt!
  • Var glad!

Sammanfattning för lärare

  • Undervisa mer i uttal
  • Börja med lyssningsövningar på hela fraser och meningar
  • Undvik texter initialt
  • Lägg särskild vikt på prosodi i idiomatiska meningar med rätt ordföljd

Situationen idag, 50 år senare

Svensk och internationell forskning och erfarenhet är helt entydig om hur man ska göra för att ge eleverna ett språk och uttal som gör att samtalet flyter smidigt utan att störa lyssnaren: Ge språklärarna bättre utbildning i uttalsundervisning; ge eleverna betydligt mer uttalsundervisning; börja med lyssningsövningar på hela fraser och meningar; undvik texter initialt; lägg särskild vikt på prosodi i idiomatiska meningar med rätt ordföljd.

Och framför allt: ”Perfekt” uttal är inte alls omöjligt att tillägna sig i vuxen ålder om man får chansen! Samma molekyler. Jag har träffat många som har lyckats med det. Men de är ändå alltför få. De flesta tycks ännu idag inte få den chansen. Skolverkets styrdokument har nämligen motsatt strävan: deras kursplaner för sfi är fortfarande helt inriktade på läsning och skrivning. Fortfarande fokuserar läromedlen på ordens stavning och latinaktig grammatik.

Avslöjande ordräkning i kursplanerna för sfi
skrift-, skriv- (i olika former)169
läs- (i olika former)146
text- (i olika former)143
muntlig (-t, -a)87
tal- (i olika former)34
uttal4
lyssna2
intonation0
ordföljd0
prosodi0
rytm0
satsmelodi0
Källa: Skolverket. (2018). Kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare. Kursplaner och kommentarer – reviderad 2018.

Jag har alltså kämpat lika galet och förgäves som Don Quijote mot väderkvarnarna i hela mitt yrkesliv. Det gör mig besviken, men jag ger inte upp. Med hjälp av flera duktiga kollegor jobbar jag in i det sista ideellt med just nu 36 olika studiegrupper på Facebook
– välkomna!

Olle Kjellin är fonetiker, lingvist, obehörig sfi-lärare, författare, doktor i medicinsk vetenskap (talfysiologi), och pensionerad röntgen- och demensläkare med särskilt intresse för tal- och sväljningsorganen, hörselsinnet och hjärnans funktioner.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för 50 års stillastående! – Uttal inom sfi 1970 – 2020

Värna modersmålsundervisningen

Det är med förvåning och oro vi i Riksförbundet för lärare i svenska som andraspråk (SVARIKS) reagerar när vi ser att Kristdemokraterna presenterar förslag om att lägga ner modersmålsundervisningen på samtliga skolor i landet. Det är också ett förslag som ligger långt ifrån den politik som partiet själva tidigare stått för: “Det är viktigt med modersmålsundervisning då forskning visar att goda kunskaper i modersmål underlättar inlärningen av nya språk.

Kristdemokraterna har rätt i sitt tidigare antagande att det finns gott om forskning som stödjer vikten av modersmålsundervisning och att den också gynnar språkinlärningen av ett andraspråk. Goda kunskaper i modersmål är en nödvändig grogrund för all annan inlärning – en koppling till kunskapsutveckling som Inger Lindberg, professor emerita i tvåspråkighet vid Stockholms universitet, var tidig med att replikera. Bland forskningen kan nämnas en studie från 2018 av Natalia Ganuza och Christina Hedman vilken bland annat visade på ett positivt samband mellan elevers läsförståelse i somaliska och deras skolresultat i ämnen som svenska som andraspråk och matematik. Detta resultat är också i linje med annan forskning kring modersmål och andraspråksinlärning. I artikeln Bilingual Children’s Mother Tongue: Why is it important for education? lyfter till exempel forskaren Jim Cummins fram flertalet exempel på hur betydelsefullt modersmålet är för elevers skolframgång. För mer forskning och genomlysning av modersmål rekommenderar vi den utredning som nyligen gjorts: För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering -Modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål (SOU 2019:18).

I SVARIKS finns medlemmar och lärare från hela skolväsendet, från förskola till vuxenutbildning, representerade och vi i styrelsen står helhjärtat bakom det som Kristdemokraterna tidigare stått för, och ännu presenterar som sin offentliga ståndpunkt: ”Barn och unga med ett främmande modersmål har rätt till modersmålsundervisning i grund- och gymnasieskolan.” Om Kristdemokraterna väljer att justera sin ståndpunkt och lägga om sin politik utan hänsyn till relevant forskning och beprövad erfarenhet vill vi passa på och peka på hur rätten till modersmålet lyfts bland annat i Språklagen:

“Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska. Därutöver ska

1. den som tillhör en nationell minoritet ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket […] Den som har ett annat modersmål än de språk som anges i första stycket ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.”

Även Skollagen 10 kapitlet 7 § slår fast att:

“En elev som har en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska ska erbjudas modersmålsundervisning i detta språk om.

1. språket är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet, och
2. eleven har grundläggande kunskaper i språket.

En elev som tillhör någon av de nationella minoriteterna ska erbjudas modersmålsundervisning i elevens nationella minoritetsspråk.”

Kristdemokraternas förslag är alltså inte enbart ett skolpolitiskt förslag, utan ett förslag som, om det antogs, med nödvändighet – oavsett om man tycker att detta är önskvärt eller ej – skulle ge svallvågor i form av att lagar skulle behöva arbetas om.

Det finns stora utmaningar kopplade till modersmålsundervisning men man måste också ha i åtanke den väldigt heterogena grupp som läser modersmål och att ansvaret för utmaningarna ligger hos huvudmän att hantera och ta sig an. När Kristdemokraterna i sitt förslag tar upp möjligheterna att använda medel från modersmålsundervisningen för att förbättra svenska för invandrare ställer vi oss inom SVARIKS tvivlande till att skolförsämringar för barnen skulle ge bättre resultat för föräldrarna. Lösningen till de problem som finns kopplade till ämnet svenska som andraspråk och svenska för invandrare ligger inte i att skära ned i ena änden och fördela till den andra som en del partier tycks tro.

Riksförbundets förhoppning är att mer resurser sätts till istället för att dras bort eller omfördelas. Det vore en välkommen och välbehövlig satsning på skolfrågor som allt för oftast diskuteras men alltför sällan prioriteras.

Vi uppmanar politiker och partier att se till forskning samt ta kontakt med oss yrkesverksamma i skolan och våra elever för att få bättre inblick i problem och tänkbara lösningar på de svårigheter man vill bemöta. Vill man verkligen förbättra förutsättningarna för flerspråkiga elever behöver man ta till sig den kunskap som finns hos såväl forskning som lärare om vilken undervisning som fungerar. Det är hos professionen kunskapen finns.

Styrelsen för Riksförbundet för lärare i svenska som andraspråk

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Värna modersmålsundervisningen

Vi hoppas att vi alltid får jobba i tvålärarskap

Ida och Kicki Olhans är så kallade parlärare. De arbetar sida vid sida i klassrummet under läsårets alla dagar. Tillsammans utvecklar de sin undervisning och de didaktiska samtalen tar aldrig slut. Här reflekterar de över sin undervisning, det kollegiala lärandet när man arbetar i tvålärar-system samt andra vägar för samarbeten som gynnar eleverna på skolan.

Artikel publicerad i Lisetten nr 2 2020. Intervju: Anna Göransdotter Magnusson.
Bilder: Ida Olhans och Kicki Olhans

Kicki och Ida Olhans

Berätta om hur ni arbetar med undervisning i ert klassrum. 

I vårt klassrum undervisar vi både i svenska och i svenska som andraspråk. En av oss är utbildad i svenska som andraspråk och en i svenska, men vi tänker att det inte innebär den stora skillnaden som man skulle kunna tro. Att arbeta språkutvecklande, med bildstöd, högläsning för gemensamma upplevelser, att packa upp texter tillsammans och att skriva gemensamt gynnar de allra flesta elever i ett klassrum. Sedan gör vi naturligtvis individuella lösningar men vår grundidé är att alla ska kunna delta i klassrummet, oavsett kursplan. 

En styrka vi har sett i klassrummet där vi undervisar parallellt i svenska och svenska som andraspråk, är att arbeta med genrepedagogik. Genrepedagogikens styrka är att det är gemensamt arbete där samarbete får vara i fokus. I kombination med genrepedagogik arbetar vi med cirkelmodellen. Här ser vi en stor vinning eftersom vi kan inkludera alla elever på ett naturligt sätt utifrån deras individuella kunskapsutveckling och tillsammans utvecklar vi nya kunskaper. Att hitta nya perspektiv är också hur vi skapar vårt sätt att arbeta med språkutvecklande arbetssätt eftersom det gynnar så många fler än eleverna med annat modersmål. 

Inför skolans Nobelmiddag viker klassen servetter.

Hur organiserar ni undervisning för nyanlända elever?

En tvist i det hela är att nyanlända elever kan få det tufft om de ska direkt ut i en klass i årskurs 7–9. Personligen tror vi att man behöver grundläggande kunskaper i svenska språket för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i klassrummet på högstadiet i ämnet svenska. Men när eleverna ska komma till klassen fullt ut, behöver vara en process eftersom alla lär sig olika fort. Vi för en dialog tillsammans i ämneskollegiet kring förberedelsegruppen och de eleverna som för tillfället har sin svenskundervisning där, om hur de ligger till och när de kan slussas över till klassen. Vi tycker att vi kan se utvecklingspotential här på det sättet att det kanske kan bli ännu mer flexibelt. Vi ser en styrka i om eleverna i förberedelsegruppen är med på vissa arbetsområden eller att de kanske är med i uppstarten på lektionerna. Ett av de bästa samarbeten vi har är när vi samarbetar med Språkvalet och läraren och eleverna där är med oss under ordinarie svenska. Det innebar att den läraren kan jobba vidare med det vi gör eller jobba med förförståelse inför kommande områden. Vi jobbar oftast med teman och då vet de vad vi gör. Både lärare och elever tycker det är framgångsrikt och leder till en bättre kunskapsutveckling för eleverna, berättar Kicki.

Hur länge har ni arbetat med tvålärarskap och vilka är de stora fördelarna?

Vi har jobbat i tvålärarskap sedan 2015 och vi hoppas att det fortsätter för alltid. Att vara två lärare innebär en trygghet, man är aldrig själv med beslut, bedömningar och annat. 

En annan stor fördel är att vi inte behöver vikarier vid sjukdom och det innebär mindre jobb att inte behöva arbeta igen sin egen frånvaro. Vi tror också att eleverna uppskattar att de slipper nya lärare i klassrummet vid kortare frånvaro. 

  • Vasaskolan i Hedemora är en högstadieskola med ca 400 elever, fördelat på fem klasser i varje årskurs. Elevantalet varierar men i dagsläget är det ca 25–30 elever i varje klass. 
  • Skolan är organiserade i horisontella arbetslag med ca 15 pedagoger i varje. Man har även ämneslag där svenska och svenska som andraspråk har ett eget lag.
  • På Vasaskolan har de flesta ämnen två lärare i samma klassrum.

Vi tycker att den stora fördelen med tvålärarskap är sambedömningen, att man genom diskussioner säkerhetsställer bedömningarna för eleverna. Att man kan se ur olika perspektiv vad en elev har presterat, hur aktiv den är i klassrummet, processen eller vägen till kunskap, det tycker jag är en styrka, menar Kicki.

Men även att man inom tvålärarskapet kan organisera viss specialpedagogisk undervisning, att ge eleverna den extra tid som de behöver. Vi vill påstå att man lättare kan få med alla elever och att se alla elever i tvålärarskapet. Om man jobbar ihop med någon man är trygg med är det lättare att spegla varandra i tvålärarskapet. Man måste våga fråga varandra om hur vi tänker i olika situationer, varför gör vi detta, och framförallt för vem? Som vi sa tidigare, är den stora fördelen är att vi kan se på elever ur olika perspektiv, vi är olika personer med olika erfarenheter. Vi tänker också att de erfarenheter vi har i kombination med vetenskap och det kollegiala lärandet, där vi exempelvis läser gemensam litteratur, utgör en grogrund för att vilja lära mer om andraspråksinlärning, säger Ida.

”Tillsammans är vi ständigt kritiska till vår undervisning och vrider och vänder på saker som händer, uppgifter och arbetssätt och letar nya förhållningssätt till den elevgrupp vi står framför.”

För oss är kollegialt lärande när mer än en lärare systematiskt arbetar med utvecklingsfrågor tillsammans. Vi kan se att tvålärarskapet är som klippt och skuret för det och att utmaningen här är att dokumentera vad man observerar för att få det systematiskt samt att kunna ta kritik på ett sätt att det utvecklar dig som lärare. Tillsammans är vi ständigt kritiska till vår undervisning och vrider och vänder på saker som händer, uppgifter och arbetssätt och letar nya förhållningssätt till den elevgrupp vi står framför. I tvålärarskapet behöver man vara prestigelös och kunna ta kritik från sin närmaste kollega, men hur många har den möjligheten? Vi skulle vilja att alla fick prova på att arbeta i ett tvålärarskap för att det är så utvecklande för oss som lärare och hur vi förhåller oss till undervisningsgruppen i förhållande till läroplaner, uppgifter och relationer med eleverna.

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten? Prenumerera!

Vi försöker att kontinuerligt utvärdera och analysera undervisningen och tvålärarskapet gör att det blir ett naturligt inslag i den dagliga verksamheten. Vi ser bara positiva saker med att vara två lärare i klassrummet. Det är en ständig fortbildning för mig som lärare och undervisningen utvecklas hela tiden eftersom man alltid är två som reflekterar. Det är ju också så att det skapar oändliga möjligheter till att arbeta med specifika elever, göra olika gruppindelningar eller göra riktade insatser mot enskilda elever. För oss innebär kollegialt lärande att två eller fler lärare tillsammans utvärderar och utvecklar undervisningen utifrån den undervisningsgruppen vi har, i syfte att öka elevernas kunskapsutveckling, menar Ida.

Hur arbetar ni med kollegialt lärande utanför tvålärarskapet?

Kollegorna i ämnena svenska och svenska som andraspråk är viktiga personer som vi ofta diskuterar och resonerar tillsammans med. Vi byter erfarenheter, uppgifter eller annan information. Sedan har vi en rektor som lägger stor vikt vid kompetensutveckling vilket gör att vi svetsas samman i kollegiet. Det gör att vi kopplar ihop beprövad erfarenhet till ett förhållningssätt som är utvecklande för vår undervisning. 

Alla årskurser har resurspedagoger som har det övergripande elevansvaret för de elever som är i behov av extra stöttning av olika slag. Alla lärare är ansvarslärare för en klass och har, som det låter, ett ansvar för den klassen vid till exempel inskrivningssamtal, friluftsdagar och föräldramöten. Vi tycker att det är en bra kombination med ansvarslärare och resurspedagoger. För mig hade det varit tråkigt att helt få släppa mentorsbiten, nu förenar vi det på ett bra sätt, avslutar Kicki. 

Ida och Kicki i klassrummet.

Ida Olhans är legitimerad lärare i engelska och svenska som andraspråk. Kicki Olhans är förstelärare och legitimerad lärare i svenska och SO. Båda brinner för skolutveckling och har en vilja att se ämnet svenska och svenska som andraspråk förändras och utvecklas. Kicki är Idas mamma.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Vi hoppas att vi alltid får jobba i tvålärarskap

Våra två svenskämnen – har vi nått vägs ände?

Hur fungerar grundskolans uppdelning i svenska och svenska som andraspråk? Dåligt, menar Anna Kaya, som i senaste Lisetten utreder hur dagens ämneskonstruktioner leder till en rad likvärdighetsproblem, och därför efterlyser en statlig utredning av svenskämnena.

Artikel publicerad i Lisetten nr 1 2020. Text: Anna Kaya

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över vilka elever det är som ska få undervisning i ämnet svenska i grundskolan. Är målgruppen enbart de elever som har svenska som modersmål? I grundskolan är det ungefär en fjärdedel av eleverna som har utländsk bakgrund och många av eleverna lever i en flerspråkig miljö. Man kan anta att en stor andel av dessa elever rent definitionsmässigt har utvecklat svenska som ett andraspråk – men ska de få undervisning i ämnet svenska eller i ämnet svenska som andraspråk? Var ska man egentligen dra gränsen mellan våra två svenskämnen i grundskolan?

Problematiskt med behovsprövning

Svenska som andraspråk i grundskolan är ett behovsprövat ämne. Det enda behovsprövade ämnet, ska tilläggas. En elev har rätt att få undervisning i svenska som andraspråk “om det behövs” men ingen vet riktigt hur behovet ser ut och hur man ska ta reda på ifall behovet finns. Man vet inte heller när eller vilka som ska göra behovsbedömningar och hur man ska veta när elevens behov av undervisning i svenska som andraspråk inte längre kvarstår. Skolinspektionens granskning av undervisning i svenska som andraspråk åk 7-9 (2020) visar att 22 av 30 skolor brister när det gäller behovsbedömningen. På många skolor är det således väldigt godtyckligt ifall eleverna får undervisning i svenska eller i svenska som andraspråk och beslut fattas på oklara grunder. Detta liknar mer ett lotteri än en likvärdig skola, om ni frågar mig.

Gigantisk brist på sva-lärare

”Det liknar mer ett lotteri än en likvärdig skola.”

På högstadiet får fler än hälften av eleverna undervisning av obehöriga lärare i svenska som andraspråk. Visst, lärarna kan vara legitimerade och behöriga i ämnet svenska men de har ingen utbildning i svenska som andraspråk. På mellanstadiet är bristen på sva-lärare ännu större, inte minst på grund av att det inte har utbildats några sva-lärare inom ramen för grundlärarprogrammet åk 1-3 och 4-6 sedan 2011. Det går nämligen inte att välja svenska som andraspråk som ämne om man ska bli låg- eller mellanstadielärare. Antalet behöriga lärare i svenska som andraspråk kommer således att fortsätta sjunka samtidigt som Skolinspektionens granskning (2020), föga förvånande, visar en tydlig samvariation mellan behöriga sva-lärare och kvalitativ sva-undervisning. Återigen, detta är så långt ifrån en likvärdig skola som man kan komma.

Heterogen och oklar målgrupp

En stor andel av eleverna som får undervisning i svenska som andraspråk är födda i Sverige. De kan till och med ha föräldrar som är födda i Sverige. Ofta menar både elev och elevens föräldrar att svenska språket är elevens starkaste språk även om vi i skolan ser att eleven har behov av just sva-undervisning. Flera av föräldrarna ifrågasätter starkt varför deras barn ska få undervisning i svenska som andraspråk, av skäl som handlar mer om identitet och integration än om faktiska behov. Argument som att de båda svenskämnena är likvärdiga och att eleven har rätt till sva-undervisning biter inte på föräldrar som menar att deras barn blir “stämplade som invandrare”. Hur hanterar vi detta på skolorna? Skolinspektionens granskning (2020) visar att vårdnadshavares åsikter och önskemål kan styra vilket svenskämne eleven får undervisning i trots att det är ett rektorsbeslut som ska fattas utifrån elevens behov. Hur likvärdigt är detta? 

”Hur är det ens möjligt att vi har ett behovsprövat grundskoleämne där det både är oklart vilka elever som ämnet vänder sig till och hur behovsprövningen ska gå till?”

Målgruppen för ämnet svenska som andraspråk är bred och heterogen. I skolförordningen slås fast att det kan vara elever med annat modersmål och elever med svenska som modersmål (som gått i skola i utlandet). Om dessa elever nu behöver sva-undervisning, förstås. Därutöver finns ytterligare en grupp elever som kan få sva-undervisning om det behövs, nämligen “invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare”. Vilka är dessa elever? Frågar man Skolverket får man svaret att det inte finns någon definition. Gör man en sökning hittar man inga andra träffar på “invandrarelev” i skolans styrdokument, det var nämligen länge sedan myndigheterna gick över till att framförallt använda “utländsk bakgrund”. Hur är det ens möjligt att vi har ett behovsprövat grundskoleämne där det både är oklart vilka elever som ämnet vänder sig till och hur behovsprövningen ska gå till? Dessa oklarheter kan omöjligt leda till en likvärdig skola.

”Ett flerspråkigt Sverige kan inte ha ett svenskämne som exkluderar flerspråkiga elever.”

Likvärdiga svenskämnen?

Angående likvärdighet så är våra två svenskämnen likvärdiga. Sägs det. Kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk är väldigt lika, ja, men hur är det med kravnivån? Skolverket förtydligar i kommentarmaterial att svenska som andraspråk inte är ett lättare ämne än svenska. Ändå ges inget stöd i hur man ska tolka skillnaderna mellan kunskapskraven i svenska och svenska som andraspråk. Skolverket menar att det inte är enklare att få höga betyg i svenska som andraspråk än i svenska, ändå är det just detta som en del lärare och rektorer, enligt Skolinspektionen (2020), har som argument för att eleverna ska läsa ämnet svenska som andraspråk. Lägger vi till aspekten att fler än hälften av eleverna på högstadiet får betyg satta i svenska som andraspråk av lärare som inte är behöriga i ämnet drar i alla fall jag slutsatsen att vi inte alls har två likvärdiga svenskämnen. Långt därifrån, faktiskt.

En tredjedel får F

Tittar man på slutbetygen i ämnet svenska som andraspråk åk 9 blir man alldeles bedrövad. 36 % av eleverna får det icke godkända betyget F. Vad är det som är fel när var tredje elev inte når godkända betyg i ett grundskoleämne? Är det fel på undervisningen? Är det fel på eleverna? Eller är det kanske fel på ämneskonstruktionen? Enligt Skolinspektionen (2020) är det vanligt att rektorer konstaterar att måluppfyllelsen är låg utan att man för den delen gör en djupare analys av anledningen till att resultaten ser ut som de gör. “Det är så många nyanlända elever och det tar lång tid för dem att nå godkända betyg” är ett vanligt konstaterande som jag ofta hör. Vilket såklart stämmer, men det är inte enbart nyanlända elever som inte når godkända betyg. Vad beror detta på? Vilken roll spelar sva-lärarbristen? Och vilken roll spelar skolans val av organisationsmodell gällande sva-undervisning? Jag tänker exempelvis på de skolor som har valt att ha svenska och sva i samma undervisningsgrupp utan att ta hänsyn till ifall detta verkligen gynnar “sva-elevernas” språk- och kunskapsutveckling. Jag tänker på de skolor som har nyanlända elever i samma undervisningsgrupp som elever som befinner sig på avancerad nivå i svenska. Ju större språklig spridning det är i undervisningsgruppen, ju svårare är det att undervisa. Detta borde helt klart avspegla sig i resultatanalysen – om man nu väljer att analysera måluppfyllelsen i relation till hur man organiserar undervisning i svenska som andraspråk, förstås.

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten? Prenumerera!

Nyanlända elever som ska lära sig svenska som ett helt nytt språk har andra behov än elever som kommit längre i språkutvecklingen. Detta innebär att de flesta nyanlända elever behöver sva-undervisning i en separat undervisningsgrupp/förberedelseklass. Samtidigt har vi en kursplan i svenska som andraspråk som inte alls är anpassad till elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk utan lärare får efter bästa förmåga anpassa kursplanen så den passar. Är inte detta märkligt? Borde inte en kursplan i svenska som andraspråk ha nyanlända elever som en viktig målgrupp? Och borde inte en kursplan i svenska ha alla svenska elever som målgrupp och inte enbart de som har svenska som modersmål?

Ämnet som aldrig fått en chans

Ämnet svenska som andraspråk är ämnet som aldrig fått en ärlig chans. Vi har i 25 års tid försökt att få till två likvärdiga svenskämnen i grundskolan utan att lyckas. Jag är tämligen övertygad om att fler stödmaterial, fler lärmoduler, fler kommentarmaterial och fler bedömningsstöd inte är vägen att gå. Mer information och ökad kunskap kommer inte lösa de stora problemen med behovsprövning och bristande likvärdighet eftersom dessa är inbyggda i systemet. Ett behovsprövat sva-ämne med otydlig målgrupp i grundskolan blir på gymnasiet ett sva-ämne för de elever med annat modersmål än svenska som väljer att läsa sva, oavsett om de behöver sva-undervisning eller inte. I grundskolan läser man antingen svenska eller svenska som andraspråk, på gymnasiet kan eleven välja att läsa både och. Hur blev det ens så här?

Utredning av svenskämnena 

Jag menar att vi har nått vägs ände nu. Våra två svenskämnen fungerar inte och det är dags att regeringen tillsätter en utredning för att göra en bred översyn av våra två svenskämnen i alla skolformer. Det första steget i en sådan utredning tänker jag är att se över svenskämnet, sett till innehåll och målgrupp. Detta eftersom ett flerspråkigt Sverige inte kan ha ett svenskämne som exkluderar flerspråkiga elever. Det är orimligt att svensklärare inte har kompetens i flerspråkiga elevers språkutveckling eller flerspråkiga elevers läs- och skrivinlärning när vi vet att i stort sett alla svensklärare möter flerspråkiga elever i sina klassrum. Först när vi har ett nytt, inkluderande svenskämne, och svensklärare med kompetens att undervisa alla svenska elever i ämnet svenska, är det dags att se över ämnet svenska som andraspråk. Det kommer självklart alltid finnas elever som är i behov av undervisning av kompetenta lärare i svenska som andraspråk men frågan är hur ämneskonstruktionen ska se ut. Ska svenska som andraspråk vara ett behovsprövat ämne eller kan det fungera på ett annat sätt? Ska svenska som andraspråk vara likvärdigt med ämnet svenska eller kan det konstrueras annorlunda? Kan svenska som andraspråk fokusera mer på de elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk om ett förändrat svenskämne innehåller flerspråkighetsaspekter och andraspråksperspektiv?

Frågorna väcker många nya frågor och det finns inga enkla svar. Därför är det högst nödvändigt att en statlig utredning får möjlighet att lyfta på alla stenar, belysa problemen från många olika perspektiv samt lägga fram genomtänkta och genomarbetade förslag. I debatten hörs ibland att sva-ämnet borde avskaffas men snabba lösningar på komplexa problem är helt fel väg att gå. Här gäller att skynda långsamt och bygga upp ett skolsystem där alla elever får en likvärdig utbildning och goda kunskaper i svenska språket för att tänka, kommunicera och lära samt för att kunna inhämta ny kunskap, klara vidare studier och ta aktiv del i samhälls- och arbetslivet.

Vad tycker du?

Diskussionen om svenskämnenas framtid fortsätter. Välkommen att skicka ditt bidrag till redaktion@svariks.se

Anna Kaya är samverkansstrateg på Nationellt centrum för svenska som andraspråk och svenska som andraspråks-lärare i Sollentuna kommun.

Referenser
Skolinspektionen (2020) Svenska som andraspråk i årskurs 7–9

Lisetten nr 1 2020, med temat ”Vad är svenska som andraspråk – egentligen?”, finns i medlemmarnas brevlådor nu.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Våra två svenskämnen – har vi nått vägs ände?

Välkommen till årsmötet!

I samband med årsmötet kommer Skolverket och gör ett kort gästspel!

Nyfiken på vad de har att säga? Kom på årsmötet så får du veta!

Handlingar och mer info om årsmötet hittar du HÄR!

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Välkommen till årsmötet!

Krönika: “Kurserna i svenska som andraspråk förberedde mig inte för undervisning, än mindre för bedömning!”

Artikel publicerad i Lisetten nr 4 2019. Text: Karin Häggström

Lärarens uppdrag är mångfacetterat och det är nog det som jag trivs med i ett yrke jag haft sedan 20 år inom vård- och omsorgsutbildning och svenska som andraspråk. De flesta uppgifterna känns meningsfulla och stimulerande. Framförallt är det naturligtvis mötena med mina nuvarande elever i svenska som andraspråk på min gymnasieskola som lockar och som ger mig känslan av att kunna göra skillnad i unga människors liv.

Karin Häggström är gymnasielärare i svenska som andraspråk och omvårdnadsämnen.
Foto: Jonatan Häggström Wedding

Vissa delar av mitt uppdrag tycker jag är svårt och känns frustrerande. Bedömning av vad? Ja, just det – vad är det jag ska bedöma och hur ska jag samla ihop mina bedömningar av olika elevuppgifter till ett sammanvägt, rättvist betyg efter kursens slut?  Ja, visst det står ju i betygskriterierna för kursen, kanske någon tänker nu. Ja, visst står det där MEN hur ska dessa tolkas och hur ska kursinnehållet tolkas? Vem har tolkningsföreträde? 

Jag är sedan några år även gymnasielärare i svenska som andraspråk efter att ha läst 90 hp i ämnet som fristående kurser på universitetet. Av dessa 90 hp, är det väldigt få moment jag har praktisk nytta av i min undervisning av gymnasieelever i ämnet.  Kurserna jag är fullt behörig att undervisa i, innehåller till stora delar moment jag aldrig har studerat. Jag tar några tydliga exempel: litteraturhistoria, retorik, hur man skriver olika texttyper, textanalyser med mera. Detta faktum gör bedömning än svårare än om kompetensen om kursinnehåll hade funnits.

“Jag fick en chock. Inget av det jag läst ingick i de kurser jag förväntades kunna undervisa i.”

Jag har tillsammans med en kollega med ämneskombinationen svenska/svenska som andraspråk gemensamt gått igenom Skolverkets styrdokument, kursplaner och bedömningsinformation gällande gymnasiekurserna i svenska som andraspråk för att försöka hitta en samsyn. Tänker vi på samma sak när vi ser en viss formulering? Det var inte självklart alla gånger, att vi var överens.

Många av de delar jag saknade i min utbildning finns med i utbildningen till lärare i svenska. Flera kollegor har den dubbla kompetensen och de har, tror jag, då lättare att ta till sig Skolverkets, för mig, otydliga formuleringar om kursinnehåll och bedömning.

När jag började arbeta med gymnasiekurserna i svenska som andraspråk efter avslutade studier blev det en chock när jag upptäckte att inget av det jag läst, eller väldigt lite, ingick i de kurser jag förväntades kunna och undervisa i. Således följde flera år av ”trial and error” innan jag tyckte att jag fick någon slags fason på kursernas innehåll och kanske rentav även på bedömning.

Lisetten nr 4 2019

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten?

Det bör finnas fler inom ämnet, med liknande erfarenheter som jag, med tanke på den ”massproduktion” av lärare i svenska som andraspråk som följde i Lärarlyftets spår. Många av mina kurskamrater hade skilda bakgrunder och ämnen som de kombinerade med svenska som andraspråk.

Jag undrar förstås om det finns exempel på fler ämnen där universitetskursernas innehåll väldigt lite stämmer överens med de kurser inom grund- och gymnasieskola som de blivande lärarna ska undervisa i.

Avslutningsvis – vad ska bedömas och hur? Det är lärarnas enligt min mening svåraste uppdrag och vi behöver bättre verktyg för att vårt uppdrag ska vara professionellt och rättssäkert.

Karin Häggström är legitimerad sjuksköterska och gymnasielärare i svenska som andraspråk och omvårdnadsämnen. Karin har mest jobbat på ungdomsgymnasiet men även inom vuxenutbildning, främst i Östergötland. De senaste åren har Karin framför allt undervisat i svenska som andraspråk och är sedan ett år SKUA-utvecklare på Alléskolan i Hallsberg, Örebro läns största gymnasieskola.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Krönika: “Kurserna i svenska som andraspråk förberedde mig inte för undervisning, än mindre för bedömning!”

SVARIKS 30 år!

Scanna qr-koden eller klicka HÄR!

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för SVARIKS 30 år!

Kenneth Hyltenstam
– i svenska som andraspråks-ämnets tjänst

Kenneth Hyltenstam skrev en av de första avhandlingarna om andraspråksanvändning på svenska 1978. Sedan dess har han bidragit till att svenska som andraspråk har vuxit fram som forskningsfält, finns som lärarutbildning och har blivit ett eget ämne i svensk skola. Men han har också sett ämnet politiseras till en symbolfråga.

Artikel publicerad i Lisetten nr 3 2019.
Text: Mårten Michanek, Lisettenredaktionen

På 1960-talet började Kenneth Hyltenstam arbeta som lärare i svenska för invandrare. Han gillade språk och tyckte om att arbeta med människor med så blandade bakgrunder, men var inte utbildad lärare och insåg snart att han behövde kunna mycket mer om ämnet. Kenneth började läsa nordiska språk och lingvistik, men för det mesta saknades andraspråksperspektivet.
– Det fanns mycket att upptäcka själv. Vid den här tiden fanns en del typologiska studier,
där man jämförde svenskan med andra språk och försökte förutsäga vad som förmodligen skulle vara svårt i svenskan för inlärare. Men det saknades empiri.
Det blev det ändring på när Kenneth blev doktorand i lingvistik 1972, och började studera inlärare och deras utmaningar med svenskan. Avhandlingen (Hyltenstam 1978), den andra inom andraspråksområdet på svenska, handlar om syntaktisk variation, och hur inlärare under en lång period producerar både målspråksnära och avvikande strukturer om vartannat.
– Den variationen tyckte jag var väldigt intressant, och jag upptäckte att det fanns vissa mönster. Till exempel att placera negationen på rätt ställe i satsen, visade sig vara beroende av om den ska placeras i förhållande till ett finit verb som är ett hjälpverb eller ett huvudverb. Det finns alltså en systematik i det där, och alla individer följer samma systematik, oberoende av förstaspråk, vilket man kanske inte hade tänkt sig.

Redan då funderade Kenneth över de didaktiska implikationerna av forskningen, och avhandlingen innehåller vissa förslag om hur rönen kan utnyttjas i undervisning. Sedan dess har ett brett forskningsfält vuxit fram, som också spelat en viktig roll när svenska som andraspråk tagit plats på allvar i både lärarutbildning och i skolan.
– Svenska som andraspråk kan faktiskt ses som en modell för ett bra och nära samarbete mellan forskning och utbildning. Det gäller inte annan språkundervisning i samma utsträckning, men hos oss har forskningsfältet och undervisningen vuxit fram i samstämmighet, både gällande innehållet i undervisningen och organisation av utbildningen.
Genom åren har forskningen och undervisningen också utvecklats tillsammans, beskriver Kenneth. Från att i början ha varit mest språkinriktad och ha mycket fokus på de tidiga inlärningsfaserna, och sedan koncentrera sig på klassrumsinteraktion, har fältet sedan ett par decennier tillbaka utvecklats i olika riktningar. En framträdande gren är genrepedagogiken och dess inriktning på litteracitet i skolan, och med den mycket forskning om skolämnesrelaterad språkutveckling. En utveckling som Kenneth tror varit väldigt värdefull för skolan, men han varnar för trender.
– Forskningen ska vara bred. Det är jättemycket kunskap som saknas på alla plan. Så vi inte tänker ”på 70-talet undersökte vi språket, och sedan tittade vi på genrer, och nu är det bara translanguaging som gäller”. Som om vi vore klara med de tidigare perspektiven. Det ska vi se upp med, och det gäller i undervisningen också.

“Svenska som andraspråks-lärarna borde ha en högstatusposition på skolorna!”

Trots att skolämnet har vuxit fram i samstämmighet med forskningsfältet är Kenneth Hyltenstam frustrerad. Han är glad att svenska som andraspråk upphörde att vara ett stödämne 1995 och numera är ett fristående kärnämne, men statusen är fortfarande för låg, något han ofta skrivit om.
– Man tar det inte riktigt på allvar. Det är inte så noga hur man tillsätter lärare utan nästan vem som helst får ta sådana här uppdrag och undervisa i svenska som andraspråk. Man tror att ämnet inte är svårt, vilket det ju är! Det är ju otroligt komplicerat, man behöver ha mycket kunskap om det rent språkliga och det didaktiska, men också om relationen mellan språk och kunskapsinhämtande, om elevernas situation som påverkar motivation och möjligheterna att lära sig – det är väldigt många aspekter.
Med högre status skulle också sva-lärare få en mer central roll på skolorna, hoppas Kenneth.
– Idealiskt skulle alla lärare ha haft kurser i andraspråksinlärning och flerspråkighet i sin lärarutbildning, så att de hade förståelse för svårigheterna. Och så skulle svenska som andraspråks-lärarna, de som har mest utbildning och erfarenhet av de här frågorna, vara experterna. Det kunde ju vara en tung, men också en väldigt viktig roll. Någon som andra lärare vänder sig till eller som organiserar diskussioner om flerspråkiga elevers lärande. Det skulle alltså vara en högstatusposition!
– Men i dagens läge tror jag tyvärr att svenska som andraspråks-lärarna ofta saknar den statusen. Och det hänger ihop med att det på politisk nivå inte finns någon insikt om komplexiteten i ämnet.

Lisetten nr 3 2019

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten?

Under sin snart femtioåriga forskargärning har Kenneth Hyltenstam fått se sina frågor politiseras. Från politisk enighet bland 1970-talets riksdagspartier har modersmål, svenska som andraspråk och sfi sedan slutet av 1980- och framför allt sedan 1990-talet varit heta slagträn i debatten. Dels i och med att Ny demokrati och Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen, som båda bland annat velat slopa finansieringen av modersmålsundervisning. Men frågorna har också skapat en skiljelinje mellan Socialdemokraterna och borgerligheten.
– Det syntes tydligt i frågan om svenska som andraspråk som eget ämne. När det gällde kursplanen för gymnasieskolan var det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som var emot, men när det gällde grundskolan några år senare hade de bytt perspektiv och nu var det istället de borgerliga som var emot. Det visar bara att de här frågorna har blivit symbolfrågor, och inte längre har någon substans när de diskuteras på den politiska nivån.
Därför har också Kenneth Hyltenstam och hans kollegor återkommande varit aktiva i samhällsdebatten.
– Det har utvecklats vad som brukar kallas en kravretorik i samhället, som har ställt upp en ram för hur de här frågorna kastas fram och tillbaka. Nu ser vi återigen en debatt om språktest och medborgarskap, med samma märkliga argument som svävar omkring. Och då måste ju vi som har kunskap om ämnet säga ifrån när det förs fram politiska ställningstaganden som inte alls stämmer med vad vi vet. Men vi behöver vara fler som gör det. Och det måste göras med pondus.

Kenneth Hyltenstam är professor emeritus vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.

Referenser
Hyltenstam, K. (1978), Progress in Immigrant Swedish Syntax. A Variability Analysis. Diss. Lund: Department of General Linguistics, Lund University

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Kenneth Hyltenstam
– i svenska som andraspråks-ämnets tjänst

SVARIKS söker fler som vill engagera sig i redaktionsrådet för tidningen Lisetten

Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk står öppet för lärare i svenska som andraspråk och andra personer som är intresserade av svenska som andraspråksämnet och flerspråkiga elevers lärande inom samtliga skolformer. Riksförbundet arbetar för att inspirera och  främja utveckling inom ämnesområdet. Vi har en medlemstidning, Lisetten, som utkommer i fyra nummer per år. Tidningen speglar forskning och lärarvardag. Just nu söker vi fler till tidningens redaktionsråd. Att vara ideellt engagerad i redaktionsrådet innebär att kontakta skribenter som kan intressera våra läsare, samt  att vara en del av textredigeringsprocessen. Alla i redaktionsrådet har dessutom specifika uppgifter. Hör av dig så berättar vi mer redaktion@svariks.se 


Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för SVARIKS söker fler som vill engagera sig i redaktionsrådet för tidningen Lisetten

Vi bjuder på en artikel från Lisetten 2019:2

Här kommer en artikel från Nordiska Alfarådets konferens om alfabetisering.

Vackra Hanaholmen strax utanför Helsingfors var platsen för den fjortonde konferensen om alfabetisering. Konferensen anordnades av NVL, Nordiskt Nätverk för Vuxnas Lärande. Konferensen hölls i april i år och här berättar Camilla Berner, styrelsemedlem i SVARIKS och utvecklingsledare för sfi i Stockholm, om sina reflektioner från konferensen.

Nätverket finansieras av nordiska ministerrådet med syfte att stärka samarbetet mellan de nordiska länderna kring vuxnas lärande, både i praktiken och när det gäller forskning och inno­vation. En del av NVL är Alfarådet vars målgrupp är vuxna som kommit till något av de nordiska länderna med väldigt liten eller ingen skolbakgrund och är i behov av att tillägna sig grund­ läggande litteracitet. Alfakonferensen samlar lärare och andra som arbetar med den målgruppen för att tillsammans ta del av forskning, utbyta erfarenheter och knyta nya kontakter.

Underrubriken för årets konferens var grundläggande litteracitet fokuserade på hur vi kan och bör arbeta för att utveckla de studerandes förmåga att hantera text i skrift, stärka deras språkmedvetenhet och digitala färdigheter samt numeracitet. Bland talarna fanns forskare från de nordiska länderna men också Bonny Norton, verksam vid British Colum­bia University i Kanada. Programmet blandade föreläsningar med arbete och diskussioner i mindre grupper där deltagarna ck möjlighet att samtala om innehållet i föreläsningarna och utbyta tankar och erfarenheter från sina respektive verksam­ heter och länder.


Bonny Norton är professor på Department of Language and Literacy Education på University of British Columbia i Kanada.
Foto: The University of British Columbia.

Att investera i lärande

Det var ett fullspäckat program som erbjöds deltagarna på kon­ ferensen. Inledningen bestod av kortare anföranden där respek­ tive land beskrev nuläget och status för arbetet med grundläg­ gande litteraciteter och förutsättningar för nyanlända att lära sig språket. Talarna beskrev både språktester för medborgarskap, behov av lärarfortbildning, utredningar av utbildningar i andra­ språk och mycket mer. Det gav oss en bra bakgrund till de olika utmaningar som vi står inför i de olika länderna, en del av dem har vi gemensamt, andra är unika för något enskilt land.

Det som jag fastnade för allra mest var Bonny Nortons an­ vändning och förklaring av begreppet investering. Våra elever är så gott som alltid motiverade att lära, de förstår att språk är nyckeln och vill lära sig men de investerar inte alltid. Det vill säga, de lägger inte alltid den tid och det engagemang som krävs för att lära. Norton menar att det inte räcker med motivation, de måste också nnas investering för att lärande ska uppstå. Elever­ na på studieväg 1 kanske inte i första hand behöver lära sig att investera för att förstå hur man lär sig innan den faktiska språkutvecklingen tar fart. Det här är en fråga och ett ämne som jag kommer fundera vidare på.

Satsning i Norge

Kompetanse Norge, Norges motsvarighet till Skolverket, arbetar just nu med att utforma en förberedande utbildning för vuxna som ska ge eleverna inte bara språk utan också ämneskunskaper i grundskolans ämnen, digital kompetens och förutsättningar att klara vidare studier. Detta arbete liknar i väldigt stor ut­ sträckning det jag sysslar med till vardags, att bygga upp Sfi Grund, en ämnesintegrerad språkutbildning för studieväg 1. Det var jätteintressant att höra hur man tänkt i Norge, vilka utbild­ningsvägar de valt och jag kommer snegla både en och två gånger till grannlandet för att få inspiration till hur vi kan göra samma sak i Sverige.

Som alltid vid konferenser och träffar där lärare möts längtar deltagarna efter den ultimata lösningen, det perfekta lektions­ upplägget och svaret på den eviga frågan; ”Men hur gör man då?”. Jag är tämligen övertygad om att ingen av dessa lösningar egentligen nns fullt ut. Ingen lärobok i världen kan motsvara varje elevs behov, vara anpassad utifrån varje elevs förutsätt­ ningar eller utgå från varje elevs tidigare erfarenheter. Det var verkligen en bra konferens med relevant innehåll och intressanta ämnen på scen men det jag ck med mig hem var inte facit och svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Det jag tog med mig hem var ett uppdrag att omvandla allt det som sades under tre dagar till något som vi kan använda i det sammanhang där jag arbetar och med de elever jag möter. Kanske kommer jag också att möta några av er i arbetet och att vi tillsammans kan bygga vidare på det som konferensen syftade till; att stärka möjligheterna för elever med kort skolbakgrund att tillägna sig en relevant och användbar utbildning.


Hanaholmen utanför Helsingfors, platsen för den fjortonde konferensen om alfabetisering.
Foto: Camilla Berner.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vi bjuder på en artikel från Lisetten 2019:2