Hur fungerar grundskolans uppdelning i svenska och svenska som andraspråk? Dåligt, menar Anna Kaya, som i senaste Lisetten utreder hur dagens ämneskonstruktioner leder till en rad likvärdighetsproblem, och därför efterlyser en statlig utredning av svenskämnena.
Artikel publicerad i Lisetten nr 1 2020. Text: Anna Kaya
Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över vilka elever det är som ska få undervisning i ämnet svenska i grundskolan. Är målgruppen enbart de elever som har svenska som modersmål? I grundskolan är det ungefär en fjärdedel av eleverna som har utländsk bakgrund och många av eleverna lever i en flerspråkig miljö. Man kan anta att en stor andel av dessa elever rent definitionsmässigt har utvecklat svenska som ett andraspråk – men ska de få undervisning i ämnet svenska eller i ämnet svenska som andraspråk? Var ska man egentligen dra gränsen mellan våra två svenskämnen i grundskolan?
Problematiskt med behovsprövning
Svenska som andraspråk i grundskolan är ett behovsprövat ämne. Det enda behovsprövade ämnet, ska tilläggas. En elev har rätt att få undervisning i svenska som andraspråk “om det behövs” men ingen vet riktigt hur behovet ser ut och hur man ska ta reda på ifall behovet finns. Man vet inte heller när eller vilka som ska göra behovsbedömningar och hur man ska veta när elevens behov av undervisning i svenska som andraspråk inte längre kvarstår. Skolinspektionens granskning av undervisning i svenska som andraspråk åk 7-9 (2020) visar att 22 av 30 skolor brister när det gäller behovsbedömningen. På många skolor är det således väldigt godtyckligt ifall eleverna får undervisning i svenska eller i svenska som andraspråk och beslut fattas på oklara grunder. Detta liknar mer ett lotteri än en likvärdig skola, om ni frågar mig.
Gigantisk brist på sva-lärare
”Det liknar mer ett lotteri än en likvärdig skola.”
På högstadiet får fler än hälften av eleverna undervisning av obehöriga lärare i svenska som andraspråk. Visst, lärarna kan vara legitimerade och behöriga i ämnet svenska men de har ingen utbildning i svenska som andraspråk. På mellanstadiet är bristen på sva-lärare ännu större, inte minst på grund av att det inte har utbildats några sva-lärare inom ramen för grundlärarprogrammet åk 1-3 och 4-6 sedan 2011. Det går nämligen inte att välja svenska som andraspråk som ämne om man ska bli låg- eller mellanstadielärare. Antalet behöriga lärare i svenska som andraspråk kommer således att fortsätta sjunka samtidigt som Skolinspektionens granskning (2020), föga förvånande, visar en tydlig samvariation mellan behöriga sva-lärare och kvalitativ sva-undervisning. Återigen, detta är så långt ifrån en likvärdig skola som man kan komma.
Heterogen och oklar målgrupp
En stor andel av eleverna som får undervisning i svenska som andraspråk är födda i Sverige. De kan till och med ha föräldrar som är födda i Sverige. Ofta menar både elev och elevens föräldrar att svenska språket är elevens starkaste språk även om vi i skolan ser att eleven har behov av just sva-undervisning. Flera av föräldrarna ifrågasätter starkt varför deras barn ska få undervisning i svenska som andraspråk, av skäl som handlar mer om identitet och integration än om faktiska behov. Argument som att de båda svenskämnena är likvärdiga och att eleven har rätt till sva-undervisning biter inte på föräldrar som menar att deras barn blir “stämplade som invandrare”. Hur hanterar vi detta på skolorna? Skolinspektionens granskning (2020) visar att vårdnadshavares åsikter och önskemål kan styra vilket svenskämne eleven får undervisning i trots att det är ett rektorsbeslut som ska fattas utifrån elevens behov. Hur likvärdigt är detta?
”Hur är det ens möjligt att vi har ett behovsprövat grundskoleämne där det både är oklart vilka elever som ämnet vänder sig till och hur behovsprövningen ska gå till?”
Målgruppen för ämnet svenska som andraspråk är bred och heterogen. I skolförordningen slås fast att det kan vara elever med annat modersmål och elever med svenska som modersmål (som gått i skola i utlandet). Om dessa elever nu behöver sva-undervisning, förstås. Därutöver finns ytterligare en grupp elever som kan få sva-undervisning om det behövs, nämligen “invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare”. Vilka är dessa elever? Frågar man Skolverket får man svaret att det inte finns någon definition. Gör man en sökning hittar man inga andra träffar på “invandrarelev” i skolans styrdokument, det var nämligen länge sedan myndigheterna gick över till att framförallt använda “utländsk bakgrund”. Hur är det ens möjligt att vi har ett behovsprövat grundskoleämne där det både är oklart vilka elever som ämnet vänder sig till och hur behovsprövningen ska gå till? Dessa oklarheter kan omöjligt leda till en likvärdig skola.
”Ett flerspråkigt Sverige kan inte ha ett svenskämne som exkluderar flerspråkiga elever.”
Likvärdiga svenskämnen?
Angående likvärdighet så är våra två svenskämnen likvärdiga. Sägs det. Kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk är väldigt lika, ja, men hur är det med kravnivån? Skolverket förtydligar i kommentarmaterial att svenska som andraspråk inte är ett lättare ämne än svenska. Ändå ges inget stöd i hur man ska tolka skillnaderna mellan kunskapskraven i svenska och svenska som andraspråk. Skolverket menar att det inte är enklare att få höga betyg i svenska som andraspråk än i svenska, ändå är det just detta som en del lärare och rektorer, enligt Skolinspektionen (2020), har som argument för att eleverna ska läsa ämnet svenska som andraspråk. Lägger vi till aspekten att fler än hälften av eleverna på högstadiet får betyg satta i svenska som andraspråk av lärare som inte är behöriga i ämnet drar i alla fall jag slutsatsen att vi inte alls har två likvärdiga svenskämnen. Långt därifrån, faktiskt.
En tredjedel får F
Tittar man på slutbetygen i ämnet svenska som andraspråk åk 9 blir man alldeles bedrövad. 36 % av eleverna får det icke godkända betyget F. Vad är det som är fel när var tredje elev inte når godkända betyg i ett grundskoleämne? Är det fel på undervisningen? Är det fel på eleverna? Eller är det kanske fel på ämneskonstruktionen? Enligt Skolinspektionen (2020) är det vanligt att rektorer konstaterar att måluppfyllelsen är låg utan att man för den delen gör en djupare analys av anledningen till att resultaten ser ut som de gör. “Det är så många nyanlända elever och det tar lång tid för dem att nå godkända betyg” är ett vanligt konstaterande som jag ofta hör. Vilket såklart stämmer, men det är inte enbart nyanlända elever som inte når godkända betyg. Vad beror detta på? Vilken roll spelar sva-lärarbristen? Och vilken roll spelar skolans val av organisationsmodell gällande sva-undervisning? Jag tänker exempelvis på de skolor som har valt att ha svenska och sva i samma undervisningsgrupp utan att ta hänsyn till ifall detta verkligen gynnar “sva-elevernas” språk- och kunskapsutveckling. Jag tänker på de skolor som har nyanlända elever i samma undervisningsgrupp som elever som befinner sig på avancerad nivå i svenska. Ju större språklig spridning det är i undervisningsgruppen, ju svårare är det att undervisa. Detta borde helt klart avspegla sig i resultatanalysen – om man nu väljer att analysera måluppfyllelsen i relation till hur man organiserar undervisning i svenska som andraspråk, förstås.
Nyanlända elever som ska lära sig svenska som ett helt nytt språk har andra behov än elever som kommit längre i språkutvecklingen. Detta innebär att de flesta nyanlända elever behöver sva-undervisning i en separat undervisningsgrupp/förberedelseklass. Samtidigt har vi en kursplan i svenska som andraspråk som inte alls är anpassad till elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk utan lärare får efter bästa förmåga anpassa kursplanen så den passar. Är inte detta märkligt? Borde inte en kursplan i svenska som andraspråk ha nyanlända elever som en viktig målgrupp? Och borde inte en kursplan i svenska ha alla svenska elever som målgrupp och inte enbart de som har svenska som modersmål?
Ämnet som aldrig fått en chans
Ämnet svenska som andraspråk är ämnet som aldrig fått en ärlig chans. Vi har i 25 års tid försökt att få till två likvärdiga svenskämnen i grundskolan utan att lyckas. Jag är tämligen övertygad om att fler stödmaterial, fler lärmoduler, fler kommentarmaterial och fler bedömningsstöd inte är vägen att gå. Mer information och ökad kunskap kommer inte lösa de stora problemen med behovsprövning och bristande likvärdighet eftersom dessa är inbyggda i systemet. Ett behovsprövat sva-ämne med otydlig målgrupp i grundskolan blir på gymnasiet ett sva-ämne för de elever med annat modersmål än svenska som väljer att läsa sva, oavsett om de behöver sva-undervisning eller inte. I grundskolan läser man antingen svenska eller svenska som andraspråk, på gymnasiet kan eleven välja att läsa både och. Hur blev det ens så här?
Utredning av svenskämnena
Jag menar att vi har nått vägs ände nu. Våra två svenskämnen fungerar inte och det är dags att regeringen tillsätter en utredning för att göra en bred översyn av våra två svenskämnen i alla skolformer. Det första steget i en sådan utredning tänker jag är att se över svenskämnet, sett till innehåll och målgrupp. Detta eftersom ett flerspråkigt Sverige inte kan ha ett svenskämne som exkluderar flerspråkiga elever. Det är orimligt att svensklärare inte har kompetens i flerspråkiga elevers språkutveckling eller flerspråkiga elevers läs- och skrivinlärning när vi vet att i stort sett alla svensklärare möter flerspråkiga elever i sina klassrum. Först när vi har ett nytt, inkluderande svenskämne, och svensklärare med kompetens att undervisa alla svenska elever i ämnet svenska, är det dags att se över ämnet svenska som andraspråk. Det kommer självklart alltid finnas elever som är i behov av undervisning av kompetenta lärare i svenska som andraspråk men frågan är hur ämneskonstruktionen ska se ut. Ska svenska som andraspråk vara ett behovsprövat ämne eller kan det fungera på ett annat sätt? Ska svenska som andraspråk vara likvärdigt med ämnet svenska eller kan det konstrueras annorlunda? Kan svenska som andraspråk fokusera mer på de elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk om ett förändrat svenskämne innehåller flerspråkighetsaspekter och andraspråksperspektiv?
Frågorna väcker många nya frågor och det finns inga enkla svar. Därför är det högst nödvändigt att en statlig utredning får möjlighet att lyfta på alla stenar, belysa problemen från många olika perspektiv samt lägga fram genomtänkta och genomarbetade förslag. I debatten hörs ibland att sva-ämnet borde avskaffas men snabba lösningar på komplexa problem är helt fel väg att gå. Här gäller att skynda långsamt och bygga upp ett skolsystem där alla elever får en likvärdig utbildning och goda kunskaper i svenska språket för att tänka, kommunicera och lära samt för att kunna inhämta ny kunskap, klara vidare studier och ta aktiv del i samhälls- och arbetslivet.
Vad tycker du?
Diskussionen om svenskämnenas framtid fortsätter. Välkommen att skicka ditt bidrag till redaktion@svariks.se
Anna Kaya är samverkansstrateg på Nationellt centrum för svenska som andraspråk och svenska som andraspråks-lärare i Sollentuna kommun.
Referenser
Skolinspektionen (2020) Svenska som andraspråk i årskurs 7–9
Lisetten nr 1 2020, med temat ”Vad är svenska som andraspråk – egentligen?”, finns i medlemmarnas brevlådor nu.
