Text och foto: Maria Hulth och David Flato
Lärare har självklart som mål att eleverna ska känna sig välkomna i klassrummet. De flesta av oss tänker också att alla människor är lika mycket värda. I verkligheten vet vi dock att människor inte känner sig lika mycket värda – i samhället, men även i klassrummet. Det finns ett glapp mellan intention och praktik och det är detta glapp som blir viktigt att titta på om
vi ska jobba med normkritik – eller normmedvetenhet som det benämns i läroplanerna. Vi vill väl men kan råka förstärka utanförskap när vi utan att vi tänker på det utgår från oss själva eller normen i bemötandet av eleverna. Normmedvetet förhållningsätt handlar om att lägga märke till de negativa normer som begränsar, försvårar och kan leda till diskriminering. Vi vet att starka normer leder till diskriminering och trakasserier. Alla skolor måste jobba förebyggande och främjande med diskrimineringsgrunderna och då är normmedvetenhet ett bra verktyg. Vi behöver bra normer, normer som gör att vi fungerar tillsammans. Som lärare ingår det att lära ut normer. Normer som exempelvis hjälper eleverna att fungera socialt i samhället, vara vänliga och respektfulla eller lyssna på lektionerna. Men vi ska akta oss för att lära ut normer som krymper elevernas handlingsutrymmen, skapar hierarkier eller
utanförskap. Problemet med normerna är att de är osynliga för de som ingår i dem. Om du står mitt i normen märker du den inte förrän någon bryter normen. Vi har alla med oss erfarenheter som påverkar vårt bemötande av varandra, ofta sker det helt omedvetet. Vi utgår helt enkelt utifrån oss själva och missar därför att folk är olika, har olika förutsättningar, erfarenheter och bakgrunder. Är du själv heterosexuell kanske du frågar någon om han har en fru, eller använder enbart heterosexuella par som exempel i din undervisning. Har du själv inte utsatts för rasism kanske du missar att folk behandlas olika på grund av sin hudfärg. Har du själv ingen hörselnedsättning kanske du säger: ”nej, jag behöver ingen mikrofon jag har så hög röst.” Det är också vanligt att vi uttrycker oss extra positivt om minoriteter: ”Men vad kul att vi har en muslim i klassen!” eller ”Åh, är du homosexuell vad spännande, berätta mer. Jag har inga fördomar”. Men de allra flesta vill inte vara något spännande, eller behöva vara en representant för en hel grupp. Elever vill känna sig självklara i klassrummet och inte behöva vara en wikipediasida för en viss nationalitet, sexualitet eller funktionalitet. En heterosexuell person får sällan höra: ”Berätta mer om hur det är att vara heterosexuell” eller ”jag tycker det är helt ok med heterosexuella” eller ”jag har hört att alla heterosexuella gillar hårdrock”. Att heterosexuella slipper detta handlar om att de finns en stark heteronorm – heterosexualitet ses som det självklara. Det är bara de som bryter mot normen som behöver okejas eller får
höra ”jag har inga fördomar, jag känner faktiskt en …”. Det här perspektivet förstärker uppdelningen mellan ”vi och dem” eftersom det bara är normen som har makt att tolerera och acceptera. Det är stor skillnad på att bli tolererad och inkluderad. Det är klart att vi hellre blir tolererade än hatade, men målet är att alla ska få känna sig inkluderade och självklara i klassrummet.
Så vad kan vi göra istället då? För det första behöver vi fundera på våra fördomar. För fördomar har vi. Det brukar vara den som säger ”jag har inga fördomar” som har flest fördomar, eller i alla fall saknar kunskap. Det är detta glappet som vi inledde
den här texten med. Glappet mellan att vi inte vill ha några fördomar och verkligheten där vi varje dag bemöter folk utifrån våra fördomar. De allra flesta vill göra rätt, men de allra flesta av
oss trillar också dit! Och det är verkligen inget konstigt. Vi behöver vara generösa mot oss själva och andra så att vi kan lära oss av misstagen. Albert Einstein sa en gång för länge sen att ”Det är en skam att vi lever i en tid då det är lättare att spränga en atom än en norm”. Och där har han fortfarande rätt. Att arbeta normmedvetet är ett långsiktigt arbete som handlar om att synliggöra normer för att förändra dem, vilket kan vara svårt eftersom normer som sagt är osynliga tills någon bryter mot dem. Misstag är alltså något vi lär oss av, men vi kan undvika en hel del misstag om vi har med oss några viktiga perspektiv från början. Det är bra att utgå ifrån att det är vi lärare och personal i skolan som ska ha ett normmedvetet förhållningssätt och det är vi som har ansvaret för inkludering och de normmedvetna perspektiven. Det innebär exempelvis att vi inte ska anklaga elever för att vara ojämställda, ta för mycket eller för lite plats, eller ha uttalade experiment där elevers värderingar eller eventuella stereotypa förhållningssätt ska luftas i klassrummet. Att vi som lärare kan göra kartläggningar kring hur elever bemöter varandra, vilka som får talutrymme och vilka normer som styr är en sak – men skulden är aldrig elevernas. Resultaten bör snarare användas för att förändra våra egna förhållningssätt och vårt arbete för att skapa en bättre arbetsmiljö och ett mer inkluderande klimat. Ett vanligt misstag är att vi råkar exotisera människor som bryter mot normen. Det är när normbrytare framställs som exotiska, spännande eller som inspiration, istället för som självklara i vår värld av olikheter. Exotisiering är en form av objektifiering där syftet är att ge betraktaren nya infallsvinklar, perspektiv eller i värsta fall vara avskräckande. Exotisiering är väldigt vanligt och kan handla om allt ifrån att ha temaveckor med afrikansk mat, ha kartböcker med stereotypa bilder på folkgrupper eller att en familj som har två samkönade föräldrar bjuds in att
berätta om sin familj. Det är vanligt att FN-dagen används för att prata om ”andra” kulturer istället för att prata om mänskliga rättigheter i stort. En annan form av exotisiering är så kallad
”inspirationsporr” vilket innebär att exempelvis personer med normbrytande funktionalitet används som inspirationsobjekt. Att inspireras av andra människor är självklart en bra sak men när normavvikare används som inspiration enbart för att de bryter mot normen brukar det ofta handla om att andra ska få perspektiv och känna att ”jag har det i alla fall inte som den personen” eller ”wow, kan hen så kan jag”. Men hur upplevs detta om du är den personen som någon är glad att den slipper vara? Problemet med ”inspirationsporr” är just att det blir objektifierande, där vissa människor används för syftet att ge andra människor en känsla av att de har det bättre eller är bättre. Representation är dock viktigt men det handlar om att människor med olika erfarenheter och bakgrunder ska finnas med på ett självklart och jämlikt sätt. Se gärna över representationen i era material och se till att få med olikheter på ett självklart sätt i undervisning.
När är du Johan?
Normen i Sverige idag skulle kunna gestaltas i den fiktiva personen ”Johan”. Namnet Johan är valt eftersom det finns fler Johan som är VD för börsnoterade företag än vad det finns kvinnor.
Johan är en vit heterosexuell medelålders man utan några funktionsnedsättningar och som har det gott ställt ekonomiskt. Johan är inte religiös men firar svenska kristna högtider och äter
gärna kött. Det finns egentligen ganska få Johan i Sverige idag men ändå är det han som syns och som resten av befolkningen jämförs mot. Johan har själv inte blivit diskriminerad och det
finns en risk att han därför inte ser diskriminering som sker mot andra. Normmedvetenhet handlar därför om att se sig själv och i vilka situationer som en själv är ”Johan” – alltså har privilegier och makt. Att helt enkelt kunna vända sig om och se sin egen maktposition eller att kunna få andra att vända sig om. Normmedvetenheten handlar inte om att kritisera Johan, utan de
normer som gör att andra människor blir diskriminerade eller kränkta. Med ett normmedvetet förhållningssätt synliggör vi normerna och pekar inte ut de som bryter mot dem. Att fokusera på Johans maktposition istället för att det är synd om normbrytare är en normmedveten metod. Har vi problem med homofobi på vår skola är det normer kring sexualitet vi behöver jobba med. Har vi problem med att det bara är killar som spelar fotboll på rasterna är inte lösningen att vi gör en ”tjejdag” utan att vi kollar på vilka jargonger och normer som finns på fotbollsplanen för att kunna skapa ett klimat där alla trivs. Ett annat exempel är när
ett nyhetsprogram visade ett inslag från ett arbetsmarknadsprojekt där en man berättade att han hade fått komma på många fler intervjuer och till och med fått jobb sen han bytt till ett mer svensklingande namn. Inslaget var menat som ett positivt exempel, men visar istället på ett samhälle som är rasistiskt. Lösningen borde vara att förändra den strukturella rasismen på arbetsmarknaden och inte att människor byter namn. Den som tillhör normen får fördelar genom att inte behöva bli ifrågasatt, att inte behöva förklara sig och alltid känna sig
självklar. Det kan vara att man passerar obemärkt men samtidigt har möjlighet att synas och ta plats när man själv vill det. Här är det viktigt att förstå att de flesta tillhör någon norm och alltså får fördelar i vissa situationer. Någon kanske aldrig har blivit utsatt för sexism men däremot rasism. En annan kanske aldrig har behövt oroa sig för pengar men är utsatt för diskriminering utifrån sin funktionsnedsättning. Det betyder att vi alla måste vända
oss om ibland, kunna backa och inse våra privilegier och inte hamna i försvar när någon påpekar vår maktposition. Det här citatet sätter fingret på problemet: ”Jag tycker inte att det gör ont på mig att sparka dig på smalbenet. En av oss får ändå ont. Vilket är mest rimligt, att du vänjer dig vid att jag sparkar dig eller att jag slutar sparka?” När det gäller fysisk smärta förstår vi att en person kan få ont även om det inte var avsikten hos den som råkar skada. På
samma sätt borde vi förstå det när någon påpekar att hen känner sig sårad eller kränkt över något. Ord gör också ont och oftast menade vi inte att göra någon illa, men handlingen skapar ändå smärta och därför bör vi kunna backa och be om ursäkt. Säger någon aj så backa och be om ursäkt, säger någon att det där kränker mig så släpp prestigen och be om ursäkt.
Normmedvetenhet mot kränkningar och trakasserier
Normmedvetenhet är viktigt att arbeta med när det gäller kränkningar och trakasserier. De allra flesta kränkningar och mobbningssituationer handlar om normer på olika sätt. De skällsord som används vittnar nämligen om vilka normer som råder. Hora, bög, cp, fetto eller dampunge är alla skällsord som pekar ut normen; normer kring sexualitet för kvinnor, att du ska vara heterosexuell, att du inte ska ha någon funktionsnedsättning eller vara överviktig. Att som elev få kunskap kring normer och hur de skapar ojämlikhet och kränkningar ger dem redskap att ifrågasätta och kunna se strukturer. Det skapar självkänsla eftersom eleverna kan förstå att det inte handlar om de själva utan om normer i samhället som faktiskt går att förändra. Normmedvetenhet gör också att eleverna förstår varför vissa ord används som skällsord och problemet med detta. Det fungerar sällan att bara ha en nolltolerans mot kränkande ord. Elever behöver förstå på djupet istället för att bara följa en regel.
”Du kör som en kärring!” ”Ta tjejracket!” ”Du gråter som en liten tjej!” ”Jävla fitta!” Det finns många uttryck där det feminina används som skällsord eller förlöjliganden.
Det är 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, det är inte
”Har vi problem med att
det bara är killar som spelar
fotboll på rasterna är inte
lösningen att vi gör en ’tjejdag’
utan att vi kollar på vilka
jargonger och normer som
finns på fotbollsplanen
för att kunna skapa ett klimat
där alla trivs.”
en särskilt lång tid i mänsklighetens historia. Även om vi nu kan tycka att det är absurt att argumenten på den tiden handlade om att kvinnor inte kunde tänka politiska tankar och att ingen kvinna ändå skulle rösta annorlunda än sin man, finns det rester av detta tankesätt kvar än idag. I Sverige idag är det få personer som tycker att män faktiskt är mer värda än kvinnor, men ändå ser många ner på det som förknippas med det feminina. Många kvinnor kan med stolthet berätta att de som barn var pojkflickor, men män brukar inte berätta att de var flickpojkar (uttrycket finns inte ens). Att ta till sig egenskaper som förknippas med manlighet ger status. På samma sätt går du ner i status om du tar till dig egenskaper som har med det feminina att göra. Det är lättare för en flicka i trean att spela fotboll än vad det är för en
pojke i samma klass att dansa balett. Att manlighet ofta värderas högre än kvinnlighet har försvårat jämställdhetsarbetet. Det har hänt mycket i Sverige när det gäller kvinnors möjligheter att ta till sig egenskaper, intressen och välja yrken som traditionellt ses som manliga, även om det finns mycket kvar att göra även där. Däremot har det inte hänt lika mycket när det gäller mäns möjligheter att ta till sig egenskaper, intressen och välja yrken som traditionellt ses som kvinnliga. Här tar det ofta stopp. Pojkar lär sig tidigt att ta avstånd från det som är ”tjejigt”. Det finns många berättelser om pojkar som kommer hem och gråter
över att ha blivit retade för att ha ”tjejkläder” eller för att de leker med ”tjejleksaker”. På så sätt lär sig pojkar att inte ha rosa eller att ta avstånd från så kallade ”tjejlekar”. Normerna kommer från oss vuxna och många gånger förlöjligar vi det feminina och kan exempelvis skratta åt män som beter sig feminint. Att det feminina förlöjligas påverkar förstås tjejer och kvinnors syn på sig själva. Det påverkar självförtroendet och dessutom måste tjejer och kvinnor många gånger vara dubbelt så bra som pojkar och män för att ”få vara med” och räknas på manliga arenor, eftersom kvinnor jobbar från ett underläge. Men det handlar minst lika mycket om vilka problem det leder till för killar och män. Varje gång vi tycker en man är löjlig som är feminin försvårar vi för pojkar och män att göra feminina saker eller ha feminina egenskaper och intressen. I exempelvis skolan leder detta till problem eftersom skötsamhet och intresse för skolans ämnen har kopplats ihop med det feminina. Detta gör att pojkar måste bryta mot normen för manlighet om de vill ta skolarbetet på allvar. Betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor fortsätter att öka och för att komma till bukt med detta problem är ifrågasättandet av normer kring kön viktigt. Att nedvärdera det feminina kan leda till ett avståndstagande
av egenskaper som exempelvis empati och omhändertagande. Detta kan ytterst manifesteras med hänsynslöshet och våld. I det som kan kallas för giftig maskulinitet ingår även exempelvis att objektifiera kvinnor, att inte visa sårbarhet, att klara av våld och trakasserier, att alltid framstå som stark och självständig. Att leva utifrån den giftiga maskuliniteten är även farligt för en själv, då den leder till ökad risk för självmord, riskbeteenden och olyckor. Forskning visar att många pojkar idag lever under en stark stress över att behöva visa sig tuffa, starka, heterosexuella, icke-feminina och känslokalla, även när de egentligen inte är det. Dessutom förväntas det att en man ska kunna klara av allt hårdare jargonger. Här kan vi som lärare hjälpa till att öppna upp handlingsutrymmet för eleverna.
Normmedvetenhet i praktiken
Normmedvetenhet i praktiken handlar först om att spana efter normer och se vilka normer som finns i skolan och i ditt klassrum. Ett tips är att göra en normjakt där du undersöker din
undervisning utifrån exempelvis dessa frågeställningar och tips:
- Hur märks den här normen hos oss?
- När förutsätts eller förväntas alla vara enligt den normen?
T.ex. när förutsätts alla vara heterosexuella? Eller när förutsätts alla vara cispersoner? Eller när förutsätts alla vara utan funktionsnedsättningar? Eller när förutsätts alla ha råd med något? Hur ska man vara som kvinna/man? - När lyfts normen som något självklart?
- När osynliggörs de som inte följer normen?
- Vad finns på väggarna? I böckerna? I annat material du använder. Använd gärna mallen på vår hemsida.
- Förutsätt alltid att den du talar om finns i rummet, det hjälper dig att prata på ett inkluderande sätt och undviker att hamna i ”vi” och ”dom”.
- Låt alla komma till tals. Ett jämt fördelat talutrymme är av största vikt och ett tecken på att du som lärare tycker att alla är lika viktiga eller intressanta.
- Tänk igenom vilka exempel, ord och uttryck du använder men även vad du inte säger och inte gör. Ha en ”namnbank” så att du kan ha olika exempel och inte fastnar i ”Lisa och Kalle”
