Kan undervisning fortfarande vara radikal?


På sjuttiotalet blev språkläraren och filosofen Paulo Freire vänsterns huspedagog och spreds bland progressiva lärare i hela världen. Men i Sverige blev han felöversatt, och först 50 år senare ges hans klassiska De förtrycktas pedagogik ut med rätt titel. Men har tiden sprungit ifrån Freire?

Pedagogik för förtryckta gavs ut på svenska 1972, översatt från de engelska och tyska utgåvorna.

Artikel publicerade i Lisetten nr 3 2021
Text: Mårten Michanek

Idag, den 19 september, är det 100 år sedan Paulo Freire föds i nordöstra Brasilien. Först utbildar han sig till jurist, men gifter sig med läraren Elza Maia Costa de Oliveira som inspirerar honom att undervisa istället. Tillsammans organiserar de under 1940- och 50-talen kulturcirklar på den brasilianska landsbygden, där fattiga lantarbetare lär sig läsa och skriva. Freire ser undervisningen som en revolutionär praktik, där eleverna inte bara ska lära sig beskriva sin verklighet, utan också förändra den tillsammans. Kulturcirklarna sprider sig, och under 60-talet ger Brasiliens regering Freire i uppdrag att utforma ett nationellt alfabetiseringsprogram.

Men 1964 avsätts regeringen i en militärkupp, Freire utropas till landsförrädare och fängslas. Han släpps snart men uppmanas lämna landet, och fortsätter sitt arbete i Chile. 1968 skriver han Pedagogia do Oprimido, som snart översätts till en mängd språk och märkligt nog ges ut på svenska som Pedagogik för förtryckta 1972. Märkligt, eftersom Freire redan i inledningen förtydligar att det han kallar ”de förtrycktas pedagogik” är ”en pedagogik som måste formas med, inte för de förtryckta”. Kanske beror den tveksamma titeln på att översättningen inte gjordes från originalet, utan utifrån de engelska och tyska utgåvorna.

Nu kommer den som De förtrycktas pedagogik, översatt direkt från det portugisiska originalet.

Men det har alltså åtgärdats nu, när förlaget Trinambai låtit Nadia Alves översätta direkt från portugisiska. Nostalgikern saknar kanske idolporträttet av Freire på framsidan, men får i den nya utgåvan å andra sidan kapitel- och underrubriker som gör boken mer överblickbar och nya stycken som verkar ha försvunnit i den tidigare översättningen.

Jesus och Marx
I Sverige har Freires pedagogik främst blivit känd som dialogpedagogik. Själv talar Freire främst i termer av en problemformulerande eller frigörande pedagogik. En av de filosofiska utgångspunkterna är Hegels idé om att maktojämlikheter håller mänskligheten tillbaka, och att förtryckaren som inte erkänner den förtryckte berövar dem båda deras mänsklighet. Den tanken leder Freire in i marxistisk teori om makt och motstånd. Hans eget bidrag till den traditionen blir att lyfta fram utbildning som en avgörande del av den politiska praxis där den förtryckte ska befria inte bara sig själv utan i förlängningen även förtryckaren, och bli mänskligare.

Freire var också djupt religiös, och beskriver i en tv-intervju hur det var Jesus som vägledde honom till arbetet med fattiga. Men när han försökte förstå varför de fattiga var fattiga hittade han Marx.

– Och Marx hjälpte mig att bli en bättre kristen, säger Feire.

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni har skrivit ett förord till den nya utgåvan. Foto: Niclas Fasth

Socialism och kristendom kan tyckas vara en udda kombination, men var under Freires tid inte ovanlig inom den latinamerikanska befrielseteologin, förklarar idéhistorikern Patricia Lorenzoni som forskat om kolonialism och kristendom i Brasilien, och skrivit ett förord till den nya utgåvan.

– I befrielseteologin finns en sammansmältning av kärlek och solidaritet, säger Patricia. Den kristna kärlekstanken tillför till socialismen ett absolut krav på gränslöshet, en ovillkorlig universalism där solidariteten inte kan begränsas till mitt folk, min grupp eller min familj, utan måste gälla alla. Och marxismen tillför till det kristna en ovillkorlig förankring i det materiella, där kärleken inte kan vara bara en idé, utan kärlekens praktik måste kopplas till dina och mina materiella villkor.

Då framtiden var radikalt öppen
Mycket har hänt med den traditionella skola som Freire kritiserar sedan boken först gavs ut för ett halvt sekel sedan. Det han kallar ”bankundervisning” karaktäriseras av sådant som till stor del är utmanat i dagens svenska skola, som det monologiska klassrummet, elevernas passivitet och bristen på medbestämmande. Har då Freires ideal fått genomslag, och den frigörande pedagogiken vunnit?

Mycket har hänt med den traditionella skola som Freire kritiserar sedan boken först gavs ut. Har då Freires ideal fått genomslag, och den frigörande pedagogiken vunnit?

Tveksamt, eftersom kärnan i hans analys handlar om ifall undervisningen bidrar till politisk utveckling, för eleverna och för samhället. I det avseendet skulle han nog betrakta demokratisynen i den svenska skolan som alltför statisk. Skolan kan inte vara frigörande om människan, historien och samhället ses som färdiga, och något som eleverna ska assimileras in i. Istället måste eleverna få vara i blivande.

På så sätt vittnar De förtrycktas pedagogik om ett annat politiskt landskap, präglat av förtryck och kamp, men också av möjligheter. Trots de tuffa oddsen slutar Freire aldrig drömma om revolution och en annan samhällsordning. Drömmar som kan kännas långt borta idag. Vilka möjligheter har dagens elever och lärare att faktiskt förändra samhället? Freire hade nog varit föga imponerad av ett sådant resonemang. En hopplös pedagog är en död pedagog, slår han fast, och förklarar samtidigt att hoppet föds i praktiken, av att börja förändra tillsammans.

“Freires klassanalys kan verka föråldrad idag. Men om man inte tänker befrielsen kollektivt blir det lätt väldigt urvattnat.“

Att tänka just tillsammans, snarare än enskilt, är också en aspekt som kanske är svårare idag. Patricia Lorenzoni är rädd att mycket går förlorat när Freire plockas upp i nya sammanhang.

– Freires kompromisslösa klassanalys kan nog framstå som rätt föråldrad idag, tror Patricia. Men om man inte förstår befrielseprojektet som ett kollektivt, socialt projekt, utan tänker att det handlar om att vi alla ska bli fria individer, då blir det ju lätt väldigt urvattnat. Då riskerar det att snarare bli en fostran till nyliberal individualism.

Att använda Freire idag
Idag syns arvet efter Freire kanske tydligast i den normkritiska pedagogiken, där han använts för att utveckla undervisning mot rasism, sexism och homofobi. Även om Freire ger exempel från litteracitetsarbetet på den brasilianska landsbygden är hans språk ofta mer analytiskt abstrakt, så att resonemangen lätt kan appliceras även på andra maktrelationer. Översättaren Nadia Alves är positiv till att Freires pedagogik sprids och används i nya sammanhang.

Översättaren Nadia Alves hoppas att Paulo Freire nu når en ny generation svensk-språkiga läsare. Foto: Tiago Lai

– Freire var ju positiv till att hans verk översattes och därmed nådde andra målgrupper, berättar Nadia. Jag tänker att det tyder på att han tyckte att idéerna och strategierna kunde vara av intresse och nytta även för läsare utanför hans ursprungliga sammanhang och läsekrets, utan att för den skull förminska problematiken i det specifika sammanhang där han utformade sina idéer.

Med den nya utgåvan hoppas Alves att nya generationer svenskspråkiga läsare hittar Freire.

– Det var ju lite det som var tanken med nyöversättningen, just att förbättra tillgängligheten till Freire på svenska. I förlängningen hoppas jag att den kan hjälpa en yngre läsekrets att få upp ögonen inte bara för Freire och befrielseteologin utan även för de många andra intressanta tänkarna och idéströmningarna som han hänvisar till.

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten? Prenumerera!

Patricia Lorenzoni hoppas också på ett ökat intresse för Freires pedagogik, men påminner om att fundera över vad som behövs i det sammanhang man själv befinner sig.

– Freire är absolut värd att sparkas till liv! tycker Patricia. Men han kan inte läsas som ett färdigt recept. Är man till exempel lärare med svenska staten som arbetsgivare behöver man ju vara medveten om att skolan är en samhällsbevarande institution med uppgift att producera en viss sorts människor till en viss arbetsmarknad. Då kan inte Freires pedagogik appliceras rakt av.

Men hon tror likväl att det finns mycket att ta vara på i De förtrycktas pedagogik.

– Freire menar att den kunskap eleverna har med sig in i rummet är en värdefull källa till kunskap. Det kan ju till exempel vara elevernas många språk. Överhuvudtaget tanken på att det finns en kunskap om världen hos den fattigaste, den mest underordnade, den mest förtryckte. Freire rör sig bland jordlösa lantarbetare i Latinamerika, men vilken slags erfarenhet är platsen där den kunskapen finns nu? I Europa idag kan jag inte se den starkare än i migrationsregimen och papperslösheten. Om det är någon som vet någonting om världen idag så är det de papperslösa.

Mårten Michanek är lärare i svenska och svenska som andraspråk, undervisar vid Stockholms universitet och tycker om bokcirklar. Vill du vara med och läsa och diskutera De förtrycktas pedagogik i höst? Mejla marten.michanek@su.se


%d bloggare gillar detta: