Artikel publicerad i Lisetten nr 4 2019.Text: Karin Häggström
Lärarens uppdrag är mångfacetterat och det är nog det som jag trivs med i ett yrke jag haft sedan 20 år inom vård- och omsorgsutbildning och svenska som andraspråk. De flesta uppgifterna känns meningsfulla och stimulerande. Framförallt är det naturligtvis mötena med mina nuvarande elever i svenska som andraspråk på min gymnasieskola som lockar och som ger mig känslan av att kunna göra skillnad i unga människors liv.
Karin Häggström är gymnasielärare i svenska som andraspråk och omvårdnadsämnen. Foto: Jonatan Häggström Wedding
Vissa delar av mitt uppdrag tycker jag är svårt och känns frustrerande. Bedömning av vad? Ja, just det – vad är det jag ska bedöma och hur ska jag samla ihop mina bedömningar av olika elevuppgifter till ett sammanvägt, rättvist betyg efter kursens slut? Ja, visst det står ju i betygskriterierna för kursen, kanske någon tänker nu. Ja, visst står det där MEN hur ska dessa tolkas och hur ska kursinnehållet tolkas? Vem har tolkningsföreträde?
Jag är sedan några år även gymnasielärare i svenska som andraspråk efter att ha läst 90 hp i ämnet som fristående kurser på universitetet. Av dessa 90 hp, är det väldigt få moment jag har praktisk nytta av i min undervisning av gymnasieelever i ämnet. Kurserna jag är fullt behörig att undervisa i, innehåller till stora delar moment jag aldrig har studerat. Jag tar några tydliga exempel: litteraturhistoria, retorik, hur man skriver olika texttyper, textanalyser med mera. Detta faktum gör bedömning än svårare än om kompetensen om kursinnehåll hade funnits.
“Jag fick en chock. Inget av det jag läst ingick i de kurser jag förväntades kunna undervisa i.”
Jag har tillsammans med en kollega med ämneskombinationen svenska/svenska som andraspråk gemensamt gått igenom Skolverkets styrdokument, kursplaner och bedömningsinformation gällande gymnasiekurserna i svenska som andraspråk för att försöka hitta en samsyn. Tänker vi på samma sak när vi ser en viss formulering? Det var inte självklart alla gånger, att vi var överens.
Många av de delar jag saknade i min utbildning finns med i utbildningen till lärare i svenska. Flera kollegor har den dubbla kompetensen och de har, tror jag, då lättare att ta till sig Skolverkets, för mig, otydliga formuleringar om kursinnehåll och bedömning.
När jag började arbeta med gymnasiekurserna i svenska som andraspråk efter avslutade studier blev det en chock när jag upptäckte att inget av det jag läst, eller väldigt lite, ingick i de kurser jag förväntades kunna och undervisa i. Således följde flera år av ”trial and error” innan jag tyckte att jag fick någon slags fason på kursernas innehåll och kanske rentav även på bedömning.
Det bör finnas fler inom ämnet, med liknande erfarenheter som jag, med tanke på den ”massproduktion” av lärare i svenska som andraspråk som följde i Lärarlyftets spår. Många av mina kurskamrater hade skilda bakgrunder och ämnen som de kombinerade med svenska som andraspråk.
Jag undrar förstås om det finns exempel på fler ämnen där universitetskursernas innehåll väldigt lite stämmer överens med de kurser inom grund- och gymnasieskola som de blivande lärarna ska undervisa i.
Avslutningsvis – vad ska bedömas och hur? Det är lärarnas enligt min mening svåraste uppdrag och vi behöver bättre verktyg för att vårt uppdrag ska vara professionellt och rättssäkert.
Karin Häggström är legitimerad sjuksköterska och gymnasielärare i svenska som andraspråk och omvårdnadsämnen. Karin har mest jobbat på ungdomsgymnasiet men även inom vuxenutbildning, främst i Östergötland. De senaste åren har Karin framför allt undervisat i svenska som andraspråk och är sedan ett år SKUA-utvecklare på Alléskolan i Hallsberg, Örebro läns största gymnasieskola.
