50 års stillastående! – Uttal inom sfi 1970 – 2020


Övertygad om att man bäst förstår svenskans uttal utifrån den mänskliga talapparaten – och inte med hjälp av bokstäverna eller vår latinbaserade grammatik – har Olle Kjellin försökt förbättra uttalundervisningen i ett halvt sekel. På vägen har han hunnit dissekera talorganen på lik, analysera en tibetansk lamas uttal och lära inlärning av småbarn och alzheimerpatienter. Men han är inte nöjd.

Artikel publicerad i Lisetten nr 3 2020.
Text och bild: Olle Kjellin

Olle Kjellin började undervisa i
svenska för invandrare på kvällskurser 1969.

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av språk. Och människokroppens funktioner. Och stjärnhimlen. Tre drömyrken: språkforskare, läkare, astronom. De första två hann jag med före pensioneringen. Och de visade sig hänga ihop!

När jag upptäckte uttal

Två saker gjorde att jag tidigt upptäckte uttalet: som 7-åring flyttade jag från Sundsvall till Stockholm strax före jullovet i ettan. De pratade annorlunda! Vi tränade på julsångerna i skolan. Bereeden veeg för Härran. Det var jobbigt att spänna kinderna för alla trånga e-ljud i Stockholm, men så skönt när vi kom till Härran och jag äntligen fick öppna munnen ordentligt. Det visade sig vara en grundläggande regel för svenskan: öppnare ä framför r.

Och den andra saken: jag läspade. Vår nya adress var Smedsbacksgatan. Så många s! Det var bara att träna och träna och träna, tills det funkade. Så är det med all uttalsinlärning än idag. För alla människor: öva, öva, öva. Nyttig läxa från start! Senare i livet hade jag sfi-elever med adress Kyrksjövägen 27. De fick verkligen öva.

Av en lycklig slump fick jag hoppa in och undervisa i svenska för invandrare på kvällskurser 1969. Vilket underbart jobb! Spännande att träffa glada människor med olika språk, kulturer och ambitioner. Flyktingar, turister, gästarbetare i en salig blandning.

Naturligtvis! Äntligen fattade jag: Det är ju hörseln som styr alltihop!

Jag var totalt outbildad för uppgiften! Tydligen förekommer det än i dag att totalt outbildade får ta ett högkvalificerat jobb. Åtminstone inom sfi … Men det blev en intressant resa, och jag fick bra kom-igång-tips i kursverksamhetens lärarhandledning. Samtidigt läste jag fonetik och lingvistik på universitetet. Språkteori på dagarna och praktisk problemlösning på kvällarna. Vilken lyckosam korsbefruktning! Böcker som påverkade mig var Bertil Malmbergs Uttalsundervisning och Eva Gårdings Kontrastiv prosodi och Kontrastiv fonetik och syntax med svenska i centrum. Viktiga insikter från före min tid. (Vart tog de vägen sen?)

Direkt kände jag att vi skulle öva mycket på uttalet. Lingvistiken gav mig dessutom djupa kunskaper i svensk och allmän grammatik, varvid det fascinerande delämnet fonologi gjorde grammatik av uttalet. Fonologin visar hur mycket påstådd ”grammatik” som egentligen är uttalsbetingade företeelser! Formläran är helt godtycklig och fylld av undantag, medan ljudläran är naturligt betingad av anatomi och fysik. Närmast logisk; inte alls godtycklig. I grunden lika för alla människor. Alla eleverna klarar det. Massor med grammatiska ”undantag” försvann inför mina ögon och följde nu plötsligen allmänmänskliga regler. Undantagen var bara illusioner, därför att traditionella läroböcker utgår från ordens stavning i stället för deras uttal, och den traditionella grammatiken verkar vilja ha latinsk grammatik som helig mall för språkbeskrivningen. Allt detta la grunden till min fortsatta gärning som sfi-lärare och lärarutbildare.

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten? Prenumerera!

I uttalslaboratoriet

Spännande kunskaper tillkom under mina fem år som doktorand i experimentell fonetik/talfysiologi vid Tokyouniversitets medicinska fakultet på 1970-talet. Onseiken var ett mycket tvärvetenskapligt och internationellt forskningsinstitut där professorerna var allt från foniatrer till fysiker, och studenterna och gästforskarna från när och fjärran hade alla möjliga inriktningar: logopedi, röstforskning, språkfilosofi, dataprogrammering, matematik, medicin, röstkirurgi, teoretisk grammatik, generativ fonologi, med mera. Så underbart lärorikt! Vi studerade talorganen in i minsta detalj med bl.a. dissektioner på lik, och speciella röntgenmetoder och elektromyografi (EMG) på levande: tunna elektroder införda i alla de viktigaste musklerna registrerade aktivitetsmönstren i stämbanden, struphuvudet, svalget, tungan och läpparna medan försökspersonerna (vanligen vi själva, frivilliga) uttalade något, t.ex. svenskans accenter med långa och korta vokaler och konsonanter. Så intressant att se hur mitt tal fungerar! Efter en sommarkurs i tibetanska inriktade jag min forskning på det språket och lyckades bli godkänd på en medioker avhandling om tibetanskans konsonanttyper och toner studerade med EMG parat med generativ fonologi. Min huvudinformant var en äkta reinkarnerad lama!

Jag började öva hela meningar med korrekt satsmelodi, innan jag kom till detaljerna – om det nu behövdes sen!
Ty när prosodin blev bra, försvann många av de först upplevda problemen.

Akustiska analyser gjordes med en spektrograf som spelade upp en mening otaliga gånger under de flera minuter som analysen tog. Oj så nyttigt att lyssna riktigt många gånger! Så mycket lättare det blev att säga det själv sen. Nästan det enda jag minns av min tibetanska idag är de meningar jag analyserade så.

Tillbaka i verkligheten

Hemkommen till Sverige igen fick jag åter timmar som sfi-lärare 1977. Mest på Uttalskliniken som då redan fanns i Uppsala. Där satt jag med elever en och en och övade uttal någon timme i veckan. Eleverna var sådana ”svåra” som andra lärare skickade. Uttalsmomentet var nästan obefintligt i de ordinarie klasserna, fick jag veta.

I början övade vi minimala par och tungvrickartexter ur de böcker som fanns då. Jag visste inte bättre. Bit-vit. Lån-rån. Familjen Nyman bor i Ystad i ett nybyggt hys. Oj, nej, HUS, skulle det ju vara! Men Siv Higelins Svenskt uttal var en bra källa att ösa kunskap och exempel ur.

Dessa ord ger en nästan komplett
sammanfattning av svensk prosodi,
menar Olle Kjellin.

Många övningsord var tvåstaviga med olika accent: Haken – hacken. Baken – backen. Det kändes väldigt dumt att öva vokaler och konsonanter på fel ordmelodi. Jag blev ofta tvungen att göra en parentes för att förklara och öva våra två ordmelodier först. Störande. Snart tog jag bort parenteserna och började i stället med ordmelodierna och hela meningar med korrekt satsmelodi, innan jag kom till detaljerna – om det nu behövdes sen! Ty när prosodin blev bra, försvann många av de först upplevda problemen. Då skrev jag Svensk prosodi i praktiken (1978) om tekniken och alla regler. Prosodin måste övas in först.

Sett till helheten för klasserna och individerna var Uttalskliniken ett mycket ineffektivt arbetssätt, men för mig blev det väldigt lärorikt. Tänk hur lika människor är trots alla till synes olika språk och uttalsvanor! Alla har samma anatomi, alla har samma målspråk, svenska. Alla följer samma akustiska lagar. I stället för 20 elever utspridda på 20 individuella timmar borde man ha alla 20 samtidigt i 20 timmar! Ja, de ordinarie lärarna hade ju det, men missade chansen. Jag var egentligen onödig. Sedermera kom jag att predika gruppövningar i blandad kör som den absolut effektivaste metoden för uttalsundervisningen. Och prosodin allra först. En metodik som gör språkinlärningen enkel och lyckosam.

Jag har svårt att hålla tyst när jag upplever att något är fel. Följaktligen grälade jag i omgångar med Skolverket om ett och annat i styrdokumenten, t.ex. vad ”godtagbart” uttal egentligen betydde, och varför de inte tyckte att prosodi och uttal var värt att satsa mera på i vare sig lärarutbildningen eller elevundervisningen. Men jag hade förstås inget för det.  Jag träffar fortfarande på lärare och invandrare som aldrig ens har hört talas om prosodi.

När jag på 90-talet frågade en lektor på lärarutbildningen vid ett stort universitet varför de inte längre hade med prosodiboken på kurslistan, blev jag utskälld. ”Den är gammal nu. Vi har gått vidare. Du vill bara sälja dina kurser!”

Biologin bakom språket

Direkt efter prosodiboken kom jag in på läkarutbildningen och lärde mig ännu mer om allt spännande, inkl. talorganen, hörseln och hjärnan och hur de hängde ihop. Tänkte bli foniater, men blev röntgenspecialist med särskild inriktning på sväljningsutredningar. Därvid studerar man sväljningsaktens varje detalj med videoröntgen i slow motion. Mat och prat – samma apparat! Jag tror inte att någon annan fonetiker i hela världen har fått se talorganen så mycket live som jag. Ytterligare grundläggande fakta och funktioner sjönk (äntligen) in: tänk så stora variationer det finns på samma tema: olika former och storlekar på munnar, tungor, gommar, svalg, näshålor, bihålor. Och ändå uttalar alla likadant om de har samma språk! Det handlar om kompensatorisk artikulation. Det var ett viktigt begrepp i fonetikens grundutbildning också, men då handlade det mest om variationer inom individen, som t.ex. mat i munnen, utslagna tänder mm. När man inte kan uttala på det vanliga sättet, så anpassar, modifierar och kompenserar man nämligen artikulationen så att det utströmmande ljudet ändå låter så likt det avsedda som möjligt.

Ja! Naturligtvis! Äntligen fattade jag: Det är ju hörseln som styr alltihop! Via hörseln kompenseras artikulationen så att resultatet låter samma för alla, oavsett ålder, kön, form och storlek. Det är ju därför som barn kan tillägna sig sitt språk genom att lyssna, härma och kompensera ljudet för sin egen lilla talapparat, sin ålder och sitt kön, och öva tills det låter som det avsedda målet, perfekt uttal. Rena barnleken – varför kan inte vuxna det? Jovisst, det kan de visst! Om de gör likadant som barnen: lyssnar, härmar, kompenserar, övar. Det handlar inte om att ha perfekt uttal, utan om att låta som om man har det. Orden låta och låtsas är nära släkt. Man kan låtsas; spela teater. Plötsligt låter det rätt!

Således kunde jag inte lämna språk och uttal utan fortsatte hålla kurser, än för lärare, än för elever. Mer interdisciplinär korsbefruktning!

Olle Kjellin har hunnit publicera flera böcker
om svensk prosodi och uttalsundervisning.

Erfarenheter från allt fler uttalskurser och nya rön om hjärnans roll i allt detta var så spännande! Under den här tiden tillkom därför boken Uttalet, språket och hjärnan (2002) och Debattskrift om sfi. Avsikten var att sammanfatta det jag visste och tyckte men aldrig hann säga på de få lärardagar jag kunde ha parallellt med heltid som läkare. Bok = billigare och mer långvarig kunskapsspridning, hoppades jag. Naivt? Mången skola har försökt engagera mig för en halvdags kvickfix i stället för att t.ex. köpa in mina böcker till sina lärare och ha egna läsecirklar om dem. Jag tackar vanligen nej till allt som är kortare än tre dagar. Helst ville jag ha tre veckor! Minst.

Sätt uttalet i ryggraden

Åren 2002-2008 jobbade jag som minnesläkare inom äldrepsykiatrin. Mitt intresse för neurofysiologi och neuropsykologi förde mig dit. Omsadling? Nej, även det följde min vanliga röda tråd: mänsklig kommunikation och inlärning. Nu även med minne och glömska.

Alzheimers demens är en hjärnbarkssjukdom. Ett framträdande drag är svårigheter att lära sig nya saker, att föra över det senast upplevda (i hjärnbarken) till något långtidsminne (i djupare hjärnstrukturer). Hmm… känner vi inte igen precis det här, alla vi som försöker lära oss ett nytt språk? Vi glömmer snabbt, om vi inte repeterar fler gånger. Det visar sig att talesättet repetition är inlärningens moder faktiskt är neurofysiologiskt sant! Även alzheimersjuka kan lära sig nya saker, men de behöver fler repetitioner av kortare bitar än friska gör.

Ett av flera långtidsminnen är procedurminnet. Procedurer är sådant som vi gör med kroppen, t.ex. cyklar eller talar. Det är ständigt cirkulerande signaler i enorma hopflätade nätverk av nervceller för varje procedur och delprocedur och för associationer till likartade och samordnade procedurer i gigantiska hierarkier. Medan nya saker bearbetas av hjärnbarken engagerar procedurminnet andra nätverk av nervceller. Väl inövade procedurer sitter bokstavligen i ryggmärgen, och drabbas inte ens av Alzheimers. Procedurminnet är permanent! Vi kan inte glömma cykla eller tala. Möjligen bli ringrostiga om vi inte fortsätter att öva. Eller så kan man råka välja fel procedur, t.ex. vid långt gången Alzheimer – eller utländsk brytning!

Det visar sig att molekylerna i en nervcell omformas på precis samma sätt vid all inlärning, oavsett vad vi lär oss och oavsett hur gamla eller sjuka vi är (1 år eller 100 år): Nya stimuli → preliminära nervförbindelser. Upprepade stimuli → allt fastare nervförbindelser. Det fungerar precis likadant i hela livet. Där föll åldersmyten om tonåren för språkinlärning pladask. Det enda som behövs är att öva, och att med omedelbar feedback öva rätt. Barn får alltid omedelbar feedback. Får våra elever det? Barn övar alltid prosodin först; det är nyckeln till språket. Gör våra elever det? Att öva med brytning ger precis samma effekt på procedurminnet som att öva utan brytning. Samma molekyler. Det är inte så att felen på något magiskt sätt kamoufleras för nervsystemet tills personen en dag får chansen att uttala rätt. Nej, det är mycket lättare att lyckas dag 1 än senare på kursen.

Omedelbar feedback när man cyklar omkull är effektivt för inlärningen, det har alla upplevt. Omedelbar feedback med lärarhjälp är lika effektivt. Omedelbar feedback = inom arbetsminnets ca 7 sekunder. Eller allra helst samtidigt såsom sker vid övning i kör. Det finns nämligen nervbanor direkt från hörseln till artikulationen, så att inkommande ljud hjälper till att styra talorganen rätt! Och dito från synen också: undvik därför skriven text i början! Risk för stavningsinducerad brytning.

”Perfekt” uttal är inte alls omöjligt att tillägna sig i vuxen ålder om man får chansen!

Omedelbar feedback när man cyklar omkull är effektivt för inlärningen, det har alla upplevt. Omedelbar feedback med lärarhjälp är lika effektivt. Omedelbar feedback = inom arbetsminnets ca 7 sekunder. Eller allra helst samtidigt såsom sker vid övning i kör. Det finns nämligen nervbanor direkt från hörseln till artikulationen, så att inkommande ljud hjälper till att styra talorganen rätt! Och dito från synen också: undvik därför skriven text i början! Risk för stavningsinducerad brytning.

När eleverna hör sig själva uttala så bra i kören vill de bara öva mer och mer. Känslan av att lyckas är vanebildande! Sådana uttalsövningar är aldrig tråkiga.

Sammanfattning för elever

  • Titta inte på bokstäverna – de luras bara!
  • Lyssna, lyssna, lyssna!
  • Härma, härma, härma!
  • Öva, öva, öva i kör!
  • Spela teater, låtsas tala perfekt!
  • Var glad!

Sammanfattning för lärare

  • Undervisa mer i uttal
  • Börja med lyssningsövningar på hela fraser och meningar
  • Undvik texter initialt
  • Lägg särskild vikt på prosodi i idiomatiska meningar med rätt ordföljd

Situationen idag, 50 år senare

Svensk och internationell forskning och erfarenhet är helt entydig om hur man ska göra för att ge eleverna ett språk och uttal som gör att samtalet flyter smidigt utan att störa lyssnaren: Ge språklärarna bättre utbildning i uttalsundervisning; ge eleverna betydligt mer uttalsundervisning; börja med lyssningsövningar på hela fraser och meningar; undvik texter initialt; lägg särskild vikt på prosodi i idiomatiska meningar med rätt ordföljd.

Och framför allt: ”Perfekt” uttal är inte alls omöjligt att tillägna sig i vuxen ålder om man får chansen! Samma molekyler. Jag har träffat många som har lyckats med det. Men de är ändå alltför få. De flesta tycks ännu idag inte få den chansen. Skolverkets styrdokument har nämligen motsatt strävan: deras kursplaner för sfi är fortfarande helt inriktade på läsning och skrivning. Fortfarande fokuserar läromedlen på ordens stavning och latinaktig grammatik.

Avslöjande ordräkning i kursplanerna för sfi
skrift-, skriv- (i olika former)169
läs- (i olika former)146
text- (i olika former)143
muntlig (-t, -a)87
tal- (i olika former)34
uttal4
lyssna2
intonation0
ordföljd0
prosodi0
rytm0
satsmelodi0
Källa: Skolverket. (2018). Kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare. Kursplaner och kommentarer – reviderad 2018.

Jag har alltså kämpat lika galet och förgäves som Don Quijote mot väderkvarnarna i hela mitt yrkesliv. Det gör mig besviken, men jag ger inte upp. Med hjälp av flera duktiga kollegor jobbar jag in i det sista ideellt med just nu 36 olika studiegrupper på Facebook
– välkomna!

Olle Kjellin är fonetiker, lingvist, obehörig sfi-lärare, författare, doktor i medicinsk vetenskap (talfysiologi), och pensionerad röntgen- och demensläkare med särskilt intresse för tal- och sväljningsorganen, hörselsinnet och hjärnans funktioner.


%d bloggare gillar detta: