Kenneth Hyltenstam skrev en av de första avhandlingarna om andraspråksanvändning på svenska 1978. Sedan dess har han bidragit till att svenska som andraspråk har vuxit fram som forskningsfält, finns som lärarutbildning och har blivit ett eget ämne i svensk skola. Men han har också sett ämnet politiseras till en symbolfråga.
Artikel publicerad i Lisetten nr 3 2019. Text: Mårten Michanek, Lisettenredaktionen
På 1960-talet började Kenneth Hyltenstam arbeta som lärare i svenska för invandrare. Han gillade språk och tyckte om att arbeta med människor med så blandade bakgrunder, men var inte utbildad lärare och insåg snart att han behövde kunna mycket mer om ämnet. Kenneth började läsa nordiska språk och lingvistik, men för det mesta saknades andraspråksperspektivet. – Det fanns mycket att upptäcka själv. Vid den här tiden fanns en del typologiska studier, där man jämförde svenskan med andra språk och försökte förutsäga vad som förmodligen skulle vara svårt i svenskan för inlärare. Men det saknades empiri. Det blev det ändring på när Kenneth blev doktorand i lingvistik 1972, och började studera inlärare och deras utmaningar med svenskan. Avhandlingen (Hyltenstam 1978), den andra inom andraspråksområdet på svenska, handlar om syntaktisk variation, och hur inlärare under en lång period producerar både målspråksnära och avvikande strukturer om vartannat. – Den variationen tyckte jag var väldigt intressant, och jag upptäckte att det fanns vissa mönster. Till exempel att placera negationen på rätt ställe i satsen, visade sig vara beroende av om den ska placeras i förhållande till ett finit verb som är ett hjälpverb eller ett huvudverb. Det finns alltså en systematik i det där, och alla individer följer samma systematik, oberoende av förstaspråk, vilket man kanske inte hade tänkt sig.
Redan då funderade Kenneth över de didaktiska implikationerna av forskningen, och avhandlingen innehåller vissa förslag om hur rönen kan utnyttjas i undervisning. Sedan dess har ett brett forskningsfält vuxit fram, som också spelat en viktig roll när svenska som andraspråk tagit plats på allvar i både lärarutbildning och i skolan. – Svenska som andraspråk kan faktiskt ses som en modell för ett bra och nära samarbete mellan forskning och utbildning. Det gäller inte annan språkundervisning i samma utsträckning, men hos oss har forskningsfältet och undervisningen vuxit fram i samstämmighet, både gällande innehållet i undervisningen och organisation av utbildningen. Genom åren har forskningen och undervisningen också utvecklats tillsammans, beskriver Kenneth. Från att i början ha varit mest språkinriktad och ha mycket fokus på de tidiga inlärningsfaserna, och sedan koncentrera sig på klassrumsinteraktion, har fältet sedan ett par decennier tillbaka utvecklats i olika riktningar. En framträdande gren är genrepedagogiken och dess inriktning på litteracitet i skolan, och med den mycket forskning om skolämnesrelaterad språkutveckling. En utveckling som Kenneth tror varit väldigt värdefull för skolan, men han varnar för trender. – Forskningen ska vara bred. Det är jättemycket kunskap som saknas på alla plan. Så vi inte tänker ”på 70-talet undersökte vi språket, och sedan tittade vi på genrer, och nu är det bara translanguaging som gäller”. Som om vi vore klara med de tidigare perspektiven. Det ska vi se upp med, och det gäller i undervisningen också.
“Svenska som andraspråks-lärarna borde ha en högstatusposition på skolorna!”
Trots att skolämnet har vuxit fram i samstämmighet med forskningsfältet är Kenneth Hyltenstam frustrerad. Han är glad att svenska som andraspråk upphörde att vara ett stödämne 1995 och numera är ett fristående kärnämne, men statusen är fortfarande för låg, något han ofta skrivit om. – Man tar det inte riktigt på allvar. Det är inte så noga hur man tillsätter lärare utan nästan vem som helst får ta sådana här uppdrag och undervisa i svenska som andraspråk. Man tror att ämnet inte är svårt, vilket det ju är! Det är ju otroligt komplicerat, man behöver ha mycket kunskap om det rent språkliga och det didaktiska, men också om relationen mellan språk och kunskapsinhämtande, om elevernas situation som påverkar motivation och möjligheterna att lära sig – det är väldigt många aspekter. Med högre status skulle också sva-lärare få en mer central roll på skolorna, hoppas Kenneth. – Idealiskt skulle alla lärare ha haft kurser i andraspråksinlärning och flerspråkighet i sin lärarutbildning, så att de hade förståelse för svårigheterna. Och så skulle svenska som andraspråks-lärarna, de som har mest utbildning och erfarenhet av de här frågorna, vara experterna. Det kunde ju vara en tung, men också en väldigt viktig roll. Någon som andra lärare vänder sig till eller som organiserar diskussioner om flerspråkiga elevers lärande. Det skulle alltså vara en högstatusposition! – Men i dagens läge tror jag tyvärr att svenska som andraspråks-lärarna ofta saknar den statusen. Och det hänger ihop med att det på politisk nivå inte finns någon insikt om komplexiteten i ämnet.
Under sin snart femtioåriga forskargärning har Kenneth Hyltenstam fått se sina frågor politiseras. Från politisk enighet bland 1970-talets riksdagspartier har modersmål, svenska som andraspråk och sfi sedan slutet av 1980- och framför allt sedan 1990-talet varit heta slagträn i debatten. Dels i och med att Ny demokrati och Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen, som båda bland annat velat slopa finansieringen av modersmålsundervisning. Men frågorna har också skapat en skiljelinje mellan Socialdemokraterna och borgerligheten. – Det syntes tydligt i frågan om svenska som andraspråk som eget ämne. När det gällde kursplanen för gymnasieskolan var det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som var emot, men när det gällde grundskolan några år senare hade de bytt perspektiv och nu var det istället de borgerliga som var emot. Det visar bara att de här frågorna har blivit symbolfrågor, och inte längre har någon substans när de diskuteras på den politiska nivån. Därför har också Kenneth Hyltenstam och hans kollegor återkommande varit aktiva i samhällsdebatten. – Det har utvecklats vad som brukar kallas en kravretorik i samhället, som har ställt upp en ram för hur de här frågorna kastas fram och tillbaka. Nu ser vi återigen en debatt om språktest och medborgarskap, med samma märkliga argument som svävar omkring. Och då måste ju vi som har kunskap om ämnet säga ifrån när det förs fram politiska ställningstaganden som inte alls stämmer med vad vi vet. Men vi behöver vara fler som gör det. Och det måste göras med pondus.
Kenneth Hyltenstam är professor emeritus vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.
Referenser Hyltenstam, K. (1978), Progress in Immigrant Swedish Syntax. A Variability Analysis. Diss. Lund: Department of General Linguistics, Lund University
