Lisetten pratar med Björn Hammarberg, en av medförfattarna till
Sveriges första SFI-läromedel, och numera professor emeritus i
lingvistik vid Stockholms universitet. Med mig i handen har jag en
volym av den första SFI-kursboksserien: Svenska för er, då jag
träffar honom på Stockholms universitet, där vi ska prata om
bokserien först och främst. Det visar sig bli ett samtal om hans
kära medförfattare och kollegor, och även en god dos SFI-historia.
Text: Cecilia Sanchez
Svenska för er hade fyra medförfattare, Björn Hammarberg, Bengt Svensson, Kerstin Petersson och Siv Higelin. Jag ber Björn Hammarberg att beskriva hur arbetet dem emellan fungerade. Björn berättar att Siv Higelin – som avled 2017 – var initiativtagare och huvudförfattare. Bengt Svensson hade huvudansvaret i de centrala läro- och övningsböckerna, och samarbetade även med Kerstin Petersson. Björn själv arbetade tillsammans med Siv och Bengt på en del volymer som kompletterade läro-och övningsböckerna, och de tog gemensam del i utvecklingen av projektet. Bengt, som dog redan på 80-talet, var också en viktig person,
berättar Björn vidare. Han var gammal studentkamrat, så de hade mycket kontakt, både om boken och andra frågor under många år.
Vi kommer in på den historiska bakgrunden till hur det första SFI-läromedlet uppkom, och Björn berättar att det fanns undervisning för invandrare före Svenska för er. Efter andra världskriget kom ett betydande antal tyska invandrare, framför allt kvinnor. Så småningom kom finnar och sydeuropéer. I mitten av 60-talet ökade arbetskraftsinvandringen väldigt, därför att svenska företag ville rekrytera folk och skickade ut representanter med syfte att anställa. Det fanns brist på arbetskraft här i Sverige, samtidigt som arbetslösheten härjade många länder i Europa. Så företagen rekryterade från bl.a. Finland, Italien, dåvarande Jugoslavien, Spanien och Grekland, och då uppstod också frågan hur man skulle integrera invandrarna, menar Björn. Det var med den stora gruppen med arbetskraftsinvandrare som behovet av svenskundervisning uppstod. Då inrättades det som kom att bli SFI. Det var då inte integrerat i det allmänna skolväsendet, utan det var studieförbunden som i mitten av 60-talet fick uppdraget att starta språkundervisning i form av studiecirkelverksamhet. Studieförbunden fick bidrag av staten, för att ordna kurser upp till 240 timmar. Det inrättades som en försöksverksamhet, och man hade vaga föreställningar om vad som skulle ske med invandrarna som kom, enligt Björn. Här ber jag Björn berätta hur han kommer in i historien, vad som var hans bananskal in i historien. Han skrattar till, och berättar att han läste moderna språk på dåvarande Stockholms högskola, tyska och engelska, och sedan fonetik och lingvistik. Lingvistikinstitutionen var inte etablerad då, utan kom i början på 60-talet. Så runt 1958–59 gick Björn upp till Kursverksamheten vid Stockholms högskola, med planen att få undervisningstimmar i tyska. Den ansvarige sa då, att det var så många som gjorde så – så det gick inte! Men, fortsatte han, det fanns något lite annorlunda, något som hette Svenska för utlänningar, kunde herr Hammarberg tänka sig det? Björn berättar med ett skratt, att han tyckte att det lät intressant, och hoppade på. Stockholms högskola blev universitet, och Björn började undervisa utländska studenter i början av 60-talet på Institute for English-Speaking Students. Det vara ganska tuffa kurser, som löpte i ett år med ett slutprov, som förberedde deltagarna för universitetsstudier på svenska. Det var i jämförelse med dessa kurser, och studieförbundens studiecirklar, som Björn och hans kollegor började diskutera behovet av en förändring. Universitetskurserna var mycket grundligare och mer kompetent upplagda än studiecirklarna, och utöver det så var mycket av det som användes som läromedel undermåligt. Inte heller fanns det någon lärarutbildning eller lärarkompetens, utöver att det ansvarigas föreställningar om svenska som främmande språk var väldigt outvecklade, påpekar Björn. Detta var i detta sammanhang som hans kollega Bengt Svensson skrev en debattartikel i DN , där han kritiserade den dåliga läromedelssituationen och efterlyste en professionell satsning på lärarutbildning från Skolöverstyrelsen. Det var i kursarbetet på universitetet som Björn och Bengt kom att känna Siv Higelin, och här är Björn noga med att han vill lyfta fram henne, då hon var en väldigt viktig person i invandrarundervisningens tidiga historia. Till vår intervju har Björn tagit fram hennes minnesruna ur DN, där vi läser att hon var en flitig producent av undervisningsmaterial, var knuten till Stockholms universitet i många år, för att så småningom bli chef vid AMU-center vid Liljeholmen i Stockholm.
Björn lägger också till att det var hon som initierade det samarbete med Sveriges Radio, som resulterade i en radiokurs och senare blev läromedelspaketet Svenska för er. Vi kommer in på själva utformningen av bokserien och Björn tar upp en låda i vilken han har flera olika upplagor av läseboken och övningsboken med tillhörande ordlistor på de då största invandrarspråken. Det fanns också ytterligare material som planscher, bildkort och textkort, men dessa har Björn inte kvar. Svenska för er-material användes långt in på 80-talet, och var redan då lite gammaldags, säger Björn med ett generat skratt. Han blir allvarlig igen, och berättar vidare. Materialet skapades i en tid då innehållet var modernt, och den språkliga dräkten var tidstypisk, med tituleringar som ”herr” och ”fru” och så vidare.
Pedagogiskt var böckerna präglade av 60-talets debatt om god undervisning, effektiva lärmetoder och relevant ämnesinnehåll. Enligt Björn var Siv motorn och eldsjälen i detta – men framför allt var hon en konstruktör av arbetsmaterial och en stor praktiker. Sivs och Bengts tanke med Svenska för er var att göra en läromedelsserie, som möjliggjorde en lika bra undervisning för invandrare, som det var för den rådande skolundervisningen i engelska. Jag ber om ett förtydligande om vad han menar med att ”…möjliggöra lika bra undervisning…” och Björn utvecklar tanken. Alla medförfattarna, inte minst Siv Higelin, var väldigt medvetna om att det inte fanns utbildade lärare ute på studieförbunden, och studiecirkelledarna behövde väldigt konkret information om hur man skulle gå till väga i undervisningen. Lärarhandledningarna i Svenska för er, riktades till dem, framhåller Björn. Lärarhandledningen var alltså mer än en sedvanlig dispositionsöversikt och kort kommentar, utan skapades som en konkret undervisningsmanual för de icke-utbildade kurslärarna, i vad som skulle läras och hur det skulle göras. Jag ber Björn att berätta om den pedagogiska tanken som han och hans medförfattare hade i sin utformning av Svenska för er, och han återkommer till att läromedlen utformades efter sin tids pedagogiska idéer. På 60-talet präglades pedagogiken av direktundervisning, som i sig var en motreaktion mot den gamla traditionella språkundervisningen (tänk studier i latin) som bestod till stor del av textöversättningar. Björn berättar att utformningen av Svenska för er präglades av att det från början var en radiokurs, men att den pedagogiska tanken i den följande utformningen, också lade fokus på det muntliga och vardagliga, med metodiskt fokus på direktundervisning. Debatten om undervisningsmetoder fortsatte och det blåste andra vindar på 70-talet. De nya metoderna som då kom, tog i sin tur avstånd från 60-talets pedagogiska tankar, som Svenska för er vilade på. Här blir Björn allvarlig och nogsam i sina ord, när han säger att Siv Higelin i det här sammanhanget hamnade lite i skuggan, och kanske sågs ner på av den nya generationen som kom med nya idéer. Han betonar vidare att det var nog ganska orättvist mot Siv, då man inte borde underskatta hennes betydelse för den tidiga invandrarundervisningen. För i den tid då hon drev och verkade, så var hon en pionjär, poängterar han. Ja, vi hade ganska vaga begrepp om problemen i svenskan för invandrare från olika språkområden, när språkundervisningen
för invandrare började, säger Björn. Men, fortsätter han, det har utvecklats mycket sedan dess, och har gått framåt oerhört mycket, både gällande inlärningsproblemen i svenska språket
och det språksociala perspektivet. Nu finns det ett mycket bättre kunskapsunderlag på området. Så det har hänt en hel del, både gällande forskning, lärarutbildning och läromedel, och jag ser fram emot den vidare utvecklingen, avslutar Björn. När jag lämnar Björns arbetsrum, surrar det av många tankar i huvudet, men den som mest fäster sig är att vi som SFI/SVA-lärare är sorgligt omedvetna om vårt yrkes historia och de personer som ledde det arbete som vi idag drar fördel av, inte bara i ämnesutvecklingen men dess roll i vårt samhälle, och i vår politiska diskurs. Vilka fantastiska människor vi har att tacka för den
plattform vi har idag!
