Text: Liv Linjer Fridefors
”Jag ska ha matte.” Det svaret fick jag av en av mina elever när jag mötte honom i rektorskorridoren och undrade vem han sökte.
”Ska du ha matte? Men det är inte i den här korridoren…” sa jag.
”Nej, jag ska ha matte!” upprepade eleven.
”Vilken lärare har du i matte?” försökte jag.
”Nej, jag ska träffa rektor!”
Äntligen förstod jag: ”Jaha, ska du ha möööte?!”
Jag förklarade varför jag hade missförstått honom: ”Jag måste höra ett långt ööö-ljud i möte, annars förstår jag inte. Jag hörde matte, med långt t-ljud.” Eftersom eleven var väl insatt i såväl vokalsystem som ljudförlängning kunde han lätt korrigera uttalet så att det blev utom allt tvivel att det var ett möte han var på väg till.
Händelsen exemplifierar två uttalsmissar som är väldigt vanliga hos ungdomar och vuxna som lär sig svenska. Det handlar dels om själva vokalljudet i den betonade stavelsen, dels om
längdförhållandet mellan vokalen och efterföljande konsonant. Eleven hade i det här fallet missat ö-ljudets läpprundning, så att jag tolkade det som en orundad vokal, och eftersom den inte gjordes tillräckligt lång uppfattade jag istället t-ljudet som långt. För mina svenska öron blev det alltså matte istället för möte. Detta utspelade sig på en gymnasieskola i Halmstad, där jag jobbade med nyanlända ungdomar, som logoped/uttalspedagog på språkintroduktionsprogrammet. I mitt arbete har jag även träffat mängder av elever och lärare inom vuxenutbildningen. Att få vara med och utveckla uttalsundervisningen och få uppleva skillnaden den gör för eleverna är fantastiskt roligt. Man skulle kunna tro att ju fler år man tillbringar i Sverige desto bättre blir uttalet av sig själv. Så är det ju med många andra språkfärdigheter. Men dessvärre gäller inte samma regler för uttalet som för exempelvis grammatik och ordförråd.
Uttalet brukar stagnera efter ungefär ett år, om man inte går in för att träna vidare på det. Därför är det förstås bäst att satsa på uttalet så tidigt som möjligt i språkinlärningen, när mottagligheten är som störst. Och de flesta vuxna behöver medveten undervisning
för att hitta rätt. Hur bör då denna uttalsundervisning gå till? Det finns säkert
många bra upplägg, men det är viktigt att man som lärare har en viss kunskap om svensk fonetik när man planerar sina uttalsövningar. Jag vill i det här sammanhanget rekommendera Bosse Thoréns bok Svensk fonetik och uttalsundervisning (i ny och omarbetad upplaga). Där bjuds läsaren inte bara på intressanta beskrivningar av allehanda uttalsfenomen, utan även på tips och tankar kring själva undervisningen. Teori och praktik i utmärkt kombination. Själv brukar jag börja med att gå igenom de långa vokalljuden, så att eleverna blir medvetna om hur de bildas i munnen. Med hjälp av en visuell modell utforskar vi vokalerna utifrån de tre dimensionerna käköppning, tungposition och läpprundning, och kopplar artikulationen till hur respektive vokal låter. Jag är noga med att alla eleverna ska hitta de nio långa vokalljuden i sin egen mun, så att rätt byggstenar finns inför den fortsatta uttalsundervisningen. Ibland behöver någon elev en liten stunds enskild träning för att uppnå det målet, och det är väl
investerad tid. När hela gruppen kan uttala alla vokalerna går vi vidare med olika övningar på ord- och frasnivå.
Parallellt med träning av vokalljuden introducerar jag övningar i basprosodi, en förenklad och pedagogisk beskrivning av den svenska språkrytmen. Vi räknar stavelser i ord och lyssnar
efter vilken stavelse som är lång, alltså betonad. Och snart kommer vi till en väldigt viktig fråga: ”Vilket ljud är långt?”. I varje betonad stavelse finns nämligen ett långt ljud, och det kan vara vokalen, eller efterföljande konsonant: I ordet visa är det i-ljudet som är långt, medan ordet vissa har ett långt s-ljud. Och i längre yttranden är det bara de ”starka” (betonade) orden som har långa ljud.
Vi som har svenska som modersmål är vanligtvis helt omedvetna om detta. Vi har exponerats för den svenska språkrytmen alltsedan fosterstadiet och tillämpar den med automatik. Men
vuxna som lär sig svenska behöver undervisas om ljudförlängningen och träna på att utföra den på rätt sätt. Och det är vårt ansvar som lärare att hjälpa dem med det! Det kan vi göra
genom övningar där vi överdriver längden hos det långa ljudet och visualiserar den på olika sätt. Eleverna får lyssna och ange vilket ljud som är långt. I takt med att de blir säkrare på uppgiften kan vi minska på överdriften, och snart kan eleverna hitta det långa ljudet när vi uttalar ordet helt normalt. Genom eftersägning och påminnelser lär de sig att själva förlänga rätt ljud och på så sätt anamma språkrytmen, som är så viktig för begripligheten.
Vokalljuden och basprosodin utgör grunden i min undervisning. Uttalsmissar inom dessa områden leder lätt till missförstånd eller haltande kommunikation – särskilt om de kombineras, som vi såg i exemplet med möte/matte. Och eftersom nästan alla vuxna inlärare behöver hjälp med vokalljud och basprosodi gör vi övningarna i alla elevgrupper, oavsett modersmål och språklig nivå. Nu undrar kanske vän av ordning om inte konsonantljuden
är viktiga för begripligheten? Jo visst, att kunna uttala konsonantljuden och kombinera dem på rätt sätt är troligtvis ännu viktigare än att ha full koll på vokalsystemet. Men förutsättningarna att lära sig detta varierar kraftigt mellan olika elever, mycket beroende på deras modersmål. En arabisktalande elev har inte samma svårigheter med det svenska konsonantsystemet som en person med spanska eller vietnamesiska som uttalsreferens.
Därför kan det vara lämpligt att låta den träningen ske individuellt eller i grupper där eleverna har liknande behov. Därmed inte sagt att ingen konsonantträning bör ske på klassnivå. Själv brukar jag t ex på ett tidigt stadium visa hela gruppen hur ng-ljudet uttalas, för att undvika att det lärs in med
ett efterföljande g-ljud. Efter de inledande övningarna med vokalljud och basprosodi jobbar vi mest med hela fraser eller meningar, och då blir det naturligt att även ta upp frågor som
gäller konsonantljud. Det kan t ex handla om varför ordet onsdag uttalas ”onsta” och inte ”onzda”, eller att p-ljudet behöver få en liten extra luftpuff för att inte låta som ett b-ljud.
För att visualisera uttalet använder jag handgester, markörer, bilder och modeller, vilket fungerar utmärkt i såväl nybörjargrupper som för elever som kommit längre i sin språkinlärning.
Undervisningsmaterialet är egentillverkat och bestod från början av magnetbilder för whiteboarden, övningsblad och spelkort. Sedan ett par år finns materialet som digitalt träningsprogram, och kan användas såväl vid gemensamma övningar och genomgångar som vid enskild hemträning. www.uttalsarkivet.se Något som är viktigt att tänka på är att man behöver uppfatta en uttalsdetalj auditivt innan man själv kan hantera den i sitt tal.
Det innebär att man först måste höra skillnad på två olika uttal, för att sedan själv kunna göra skillnad och lära sig använda rätt variant vid rätt tillfälle. Skillnaden kan gälla vokalljud (mus/mos, lift/lyft), konsonantljud (vår/får, svara/svala, blomma/bomma),
eller basprosodi (kaffe/kafé, vila/villa).
En elev som i sitt tal inte skiljer mellan a-ljudet och å-ljudet behöver alltså uppmärksammas på dessa vokalers olika klang. De behöver också inse att ord kan ändra betydelse om man byter
ut det ena ljudet mot det andra, som i hav/håv. I den digitala versionen av Uttalsarkivet finns det därför bl a mängder av auditiva övningar, där uppgiften är att klicka på rätt ljudsymbol eller ord/bild, utifrån vilket ljud/ord som spelas upp i hörlurarna. Därefter tränar man vidare genom att själv uttala ljuden/orden och jämföra sitt uttal med den inspelade rösten.
För att hitta ett nytt uttalsmönster i den egna munnen räcker det inte alltid att lyssna och säga efter. Det kan behövas förklaringar, bilder som visar tungans placering och någon som guidar
en tills man hittar rätt. Som lärare kan vi hjälpa eleverna med detta, genom olika övningar i klassrummet. Men för att automatisera nya uttalsdetaljer krävs det oftast mycket träning även
hemma, och då behöver eleverna ha tillgång till ljudinspelningar att lyssna på och säga efter, många många gånger. Ett alternativ till färdiga träningsprogram kan vara aktuella ord och fraser som man har tränat på i klassrummet och som läraren spelar in åt eleverna för hemträning. Eleverna kan också ha mobilen på inspelning under en uttalsövning där först läraren och sedan hela gruppen i kör upprepar en fras eller en mening om och om
igen.
Muntlig kommunikation handlar ju om så mycket mer än uttalet, men ett svårbegripligt uttal kan förvanska budskapet och få både talare och lyssnare att känna sig besvärade. Därför är det
viktigt att vi som lärare ger eleverna en effektiv uttalsundervisning, verktyg för fortsatt träning samt att vi stöttar dem med påminnelser vid uttalsmissar, även om sammanhanget gör att vi
ändå förstår. Då ökar chansen att de nästa gång säger ordet på ett tydligare sätt, och i takt med den ökade medvetenheten om språkets byggstenar och rytm kommer de alltmer sällan få frågan ”Vad sa du?”. Vilken vinst för den muntliga kommunikationen!
