svariks.se

Text: Jenny Antonsson

Kära Morteza!

Jag minns när du kom till min klass 2015. Du hade nyligen anlänt från Afghanistan och bar på erfarenheter som inget barn eller någon ung människa borde behöva bära. Ändå satte du dig i klassrummet med en beslutsamhet som var större än språket du då hade tillgång till. Du ville lära dig svenska. Du ville förstå hur allt fungerade. Framför allt ville du börja bygga ett liv.
Svenska som andraspråk är aldrig bara ett skolämne. Det hänger tätt samman med migrationspolitik, arbetsmarknad och integrationsfrågor. I styrdokument och politiska tal talas det ofta om etablering, egenförsörjning och delaktighet. I klassrummet arbetar vi mer konkret, med ordföljd, begrepp, texttyper och strategier. Men under ytan handlar det om något större. Språket är en förutsättning för att kunna delta i samhället på lika villkor.
Det är en väg till arbete, gemenskap och rättigheter. Du har gjort det som samhället säger att man ska göra. Du har lärt dig svenska. Du har arbetat inom restaurang och handel. Du har utbildat dig till vårdbiträde och tagit ansvar i yrken där samhället verkligen behöver människor. Du har arbetat och lärt dig de normer och koder som präglar vardagen här. Du har skapat ett liv. Och ändå lever du, efter elva år i Sverige, med ovissheten om du får stanna. Migrationsdomstolen arbetar inom lagens ramar och enligt juridiska principer. Det är en del av rättsstatens struktur.
Men för dig är processen inte abstrakt. Den är högst konkret. Den finns i vardagen. Den finns i väntan. I brev som öppnas med oro. I beslut som påverkar hela din framtid.
Jag undervisade dig under dina första år här i Sverige. Sedan dess har livet gått vidare för oss båda, men kontakten har funnits kvar. Att följa din väg genom åren har också varit en påminnelse om hur nära undervisningen i svenska som andraspråk ligger de större samhällsfrågorna. Långvarig ovisshet påverkar koncentrationen och motivationen. Den binder energi som egentligen borde få gå till studier, arbete och utveckling. Trots det har du fortsatt. Du har fortsatt studera och kämpa. I den politiska debatten talas det ofta om system, volymer och kostnader. När jag tänker på dig ser jag en människa. Jag ser investeringar som redan är gjorda, kompetenser som redan finns och ett samhällsbidrag som redan är verklighet. Då framträder också en paradox.

Samtidigt som samhället talar om bristen på arbetskraft, särskilt inom vården, lever människor som redan arbetar där i osäkerhet om de får stanna. För dig innebär det att du uppmuntras att bidra fullt ut, men utan att fullt ut få tryggheten att höra till.
Under alla dessa år har vår relation inte stannat i klassrummet. Ibland ses vi för att ta en promenad, fika eller för att kolla din post. De stunderna påminner mig om något viktigt. Du är inte ett ärende eller ett mål i en juridisk process. Du är en människa som har vuxit upp, arbetat, skrattat och burit oro i samma land som jag.
Det finns också något jag vill säga och som jag har sagt flera gånger. Jag skäms. Och jag är ledsen över att du har fått, och fort- farande får, kämpa så mycket. Jag skäms över att ett land som talar så ofta om rättvisa och möjligheter inte har kunnat ge dig den trygghet som borde vara självklar efter elva år. Jag är ledsen över att så mycket av din energi har gått åt till att försvara din rätt att vara här, i stället för att få använda den fullt ut till att leva. Svenska som andraspråk rymmer i grunden en fråga om tillhörighet.
Vem räknas som en del av samhället? Vem får tillräcklig stabilitet för att planera sin framtid? Vem får börja sitt liv utan förbehåll? I mitt klassrum räknades du alltid. Din utveckling, din ansträngning och ditt arbete var verkliga och betydelsefulla redan då.

Oavsett vad juridiken till slut beslutar kan ingen ta ifrån dig det du redan har byggt upp. Att få vara din lärare under de första åren i Sverige har varit en stark påminnelse om att svenska som andraspråk inte bara handlar om grammatik och texter. Det handlar om människovärde, ansvar och om hur politiska beslut får mycket konkreta konsekvenser i enskilda människors liv. Det handlar också om att fortsätta stå kvar, både som lärare och som medmänniska, även när systemen är större än oss.

Om några timmar ses vi i stan. Den här helgen hålls demonstrationer runt om i landet för en mer human migrationspolitik och för alla dem som just nu hotas av utvisning. Många människor samlas för att visa sitt stöd och för att påminna om att bakom varje beslut finns ett liv. Det känns viktigt att vara där.
Vi ses där!

Jenny