Hanterar den tvåspråkiga hjärnan sina språk på något fundamentalt annorlunda sätt än den enspråkiga hjärnan? Leder flerspråkighet till bättre kognitiva förmågor? Och är tvåspråkighet förknippat med vissa lexikala tillkortakommanden? I denna artikel diskuteras några av den psyko- och neurolingvistiska tvåspråkighetsforskningens favoritfrågor, samt några av de problem som förknippas med denna forskning.
Vid något specifikt tillfälle i slutet av 1980-talet, efter att ha bevittnat ett par decennier av frenetisk forskning om hjärnans lateralisering hos tvåspråkiga, gick till slut topplocket hos den kanadensiska neurolingvisten Michel Paradis, en av den internationella tvåspråkighetsforskningens giganter. I en artikel från 1990 med titeln ”Language Lateralization in Bilinguals: Enough Already!”, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Brain and Language, skällde han ut den psykolingvistiska forskarkåren efter noter för dess enligt honom obegripliga besatthet av frågan huruvida tvåspråkigas språkrepresentation och språkprocessning i första hand involverade den vänstra hjärnhalvan, som hos enspråkiga, eller om den högra hemisfären var mer involverad eller till och med dominant. Medan all klinisk forskning (om exempelvis språklig förlust och återhämtning från afasi) pekade mot att tvåspråkigas båda språk engagerar samma områden i den vänstra hjärnhalvan, som hos enspråkiga, så karaktäriserades den experimentella forskningen (som byggde på indirekta metoder, t.ex. dikotisk lyssning) av så pass motstridiga och svårtolkade resultat att det, enligt Paradis, var omöjligt att utkristallisera några klara linjer. Han menade att de enda slutsatser som gick att dra var att tvåspråkigas språk och språkprocessning var lokaliserade i samma områden i hjärnans som hos enspråkiga, och att den experimentella forskningen på området nu nått vägs ände. Paradis ansåg därför att psykolingvister gjorde bäst i att överge hela frågan och istället börja ägna sig åt andra, mer angelägna frågeställningar, med rubustare metoder.
En fråga som i stora stycken lider av samma problem men som ändå fått ett stort medialt genomslag är den om eventuella kognitiva fördelar med tvåspråkighet (’a bilingual cognitive advantage’). Denna forskningsgren, som drivits av i första hand Ellen Bialystok, kanadensisk professor i psykologi vid York University, Toronto, undersöker om det finns positiva, allmänkognitiva effekter av att lära sig och att använda fler än ett språk (se t.ex. Bialystok, 2009, 2017). Sedan ungefär 15–20 år tillbaka har vetenskapliga tidskrifter formligen svämmat över av studier (från såväl Bialystoks som andra labb) som på ett eller annat sätt påvisar tvåspråkiga individers förhöjda kognitiva förmågor, så kallade exekutiva funktioner, såsom arbetsminne, mental flexibilitet, uppmärksamhet, simultanförmåga, och förmåga att ignorera ovidkommande information. Idén är att den kontinuerliga mentala ansträngningen av att ständigt använda och växla mellan två eller fler aktiva språk som bieffekt vässar dessa allmänkognitiva (dvs. icke-språkliga) förmågor. Därtill finns en mängd studier som antyder att de förhöjda förmågorna resulterar i en kognitiv reserv som i ålderdomen kan senarelägga symptom på demens och annan åldersbetingad kognitiv nedgång, ibland så mycket som med 5 år.
Och massmedia har såklart inte varit sena med att hänga på. Exempelvis bär en artikel från 2012 i New York Times rubriken ”Why Bilinguals Are Smarter” medan en rubrik i Expressen 2011 lyder ”Snacka dig smart – lär dig ett nytt språk”. Även en artikel i Språktidningens majnummer 2013 sammanfattar huvuddragen i den dittills publicerade forskningen på området under rubriken ”Extra allt! Därför är flerspråkiga friskare och smartare”. Att media och allmänhet visar stor entusiasm för denna typ av forskning är inte förvånande. Mot bakgrund av att invandrarbarns flerspråkighet och modersmålsundervisning fortfarande betraktas med viss misstänksamhet eller likgiltighet, så kommer naturligtvis dessa kognitiva bieffekter som en glädjande bonus med nyhetsvärde. Vad som dock nästan aldrig rapporteras i media är att hela detta forskningsfält är behäftat med en rad allvarliga problem.
Den kanske mest ihärdiga kritikern de senaste 10 åren är Kenneth Paap, professor i psykologi vid San Francisco State University, USA. I boken “The Bilingual Advantage in Executive Functioning Hypothesis” (2022) använder han just detta forskningsområde som exempel på den replikeringskris som länge rått inom den psykologiska experimentella forskningen. Replikerbarhet – dvs. i vilken grad en experimentell studie uppnår samma resultat när experimentet upprepas under samma förhållanden – hänger på en rad faktorer, exempelvis urvalsstorlek: ju större deltagarantal desto högre replikeringsgrad. Studier som tycks stödja hypotesen om en tvåspråkig kognitiv fördel visar sig påfallande ofta ha använt sig av relativt små deltagargrupper, typiskt mellan 70 och 130 personer (vilket ger låg statistisk ’power’), medan nollresultat (dvs. då inga signifikanta skillnader kunnat observeras mellan enspråkigas och tvåspråkigas exekutiva funktioner) tenderar att återfinnas i studier med stora deltagargrupper (dvs. de med hög statistisk ’power’). Exempel på det senare är en studie av Nichols m.fl. (2020), som undersökte drygt 11 000 vuxna personer, samt studien av Dick m.fl. (2019), där 4 524 barn i åldrarna 9–10 år deltog, och i vilka inget tydde på en kognitiv fördel för de tvåspråkiga deltagarna.
Ett annat skäl till att resultaten varierar handlar om så kallade störfaktorer (’confounding variables’), varav en återkommande är socio-ekonomisk status (SES). Paap menar att när forskare noggrant kontrollerar för SES tenderar den tvåspråkiga kognitiva fördelen att försvinna, och detta gäller även för andra variabler som utbildning och kulturell bakgrund.
Det kanske mest påtagliga problemet är dock det som handlar om publikationsbias, dvs. att vetenskapliga tidskrifter tenderar att favorisera forskning som är nyskapande och uppseendeväckande, och därför mer sällan publicerar studier som rapporterar nollresultat (dvs. då inga skillnader hittats mellan grupperna) eller resultat som går i motsatt och mindre ”spännande” riktning. Under de senaste åren har ett antal meta-analytiska studier av existerande forskning genomförts, vars resultat gjort att hela idén om en tvåspråkig kognitiv fördel på allvar ifrågasatts. En av de mer omfattande metaanalyserna har gjorts av Lehtonen m.fl. (2018). Med hela 891 jämförelser mellan enspråkiga och tvåspråkiga deltagargrupper från 152 olika studier kunde man konstatera att de mycket små skillnader till de tvåspråkigas fördel som observerades försvann helt och hållet när data korrigerades för publikationsbias.
Även forskningsresultat kring tvåspråkighet som ett skydd mot demenssjukdom har ifrågasatts. I en systematisk översikt av 13 studier av enspråkiga och tvåspråkiga patienter, inklusive en metaanalys av fyra av studierna (vilken inkluderade totalt 5 527 individer, varav 1 773 tvåspråkiga), fann Mukadam m.fl. (2017) inget stöd för hypotesen att tvåspråkighet senarelägger åldersbetingad kognitiv nedgång eller demens. De drog därför slutsatsen att folkhälsopolitiska rekommendationer om tvåspråkighet som strategi för att skjuta upp demenssymptom bör tas bort och att man istället bör fokusera på att mer generellt minska kognitiv inaktivitet.
Förutom hypotesen om förhöjda allmänkognitiva förmågor har tvåspråkighet också antagits vara behäftad med vissa språkliga kostnader, i första hand när det gäller den lexikala behärskningen och processningen. Detta brukar framställas som baksidan av tvåspråkighetsmyntet. Ett så kallat lexikalt underskott antas bero på dels den ständigt pågående konkurrensen mellan de båda aktiverade språken, dels den lägre användningsfrekvensen av respektive språk. Tvåspråkiga måste ständigt hantera och undertrycka det språk som för tillfället inte används, vilket i experiment visat sig genom något längre tid (i millisekunder räknat) för lexikal åtkomst – det tar alltså några millisekunder längre att söka och ta fram ord från ”rätt” mentalt lexikon. Eftersom tvåspråkigas tid också är uppdelad mellan de båda språken använder de sina ord mer sällan än enspråkiga, vilket antas skapa något svagare kopplingar mellan begrepp och lexikala former. Även detta antas resultera i något längre tid för hjärnans lexikala åtkomst samt en något lägre korrekthetsgrad på lexikala test. Ett lexikalt underskott framställs således inte sällan som ett ofrånkomligt men naturligt tillstånd hos tvåspråkiga, som har effekter på båda språken (Ivanova & Costa, 2008).
Hittills har denna forskning inte nagelfarits eller ifrågasatts på samma sätt eller i samma omfattning som den om kognitiva fördelar och exekutiva funktioner, vilket är lite förvånande med tanke på de metodologiska och konceptuella brister som många av studierna faktiskt lider av. Det i särklass mest allvarliga problemet rör hur man definierat eller redovisat sina urval av tvåspråkiga deltagare, om man över huvud taget gjort det. Många studier redovisar inte vilken typ av tvåspråkiga man undersökt, dvs. om de var simultant tvåspråkiga som vuxit upp med två förstaspråk från födseln, om de var sekventiellt tvåspråkiga och alltså har det ena språket som andraspråk, eller om de är tidiga eller sena andraspråksinlärare. Från omfattande forskning om inlärningsålderns inverkan på andraspråksinlärning (inte minst vår egen; se t.ex. Abrahamsson & Hyltenstam, 2009; Bylund, Hyltenstam & Abrahamsson, 2021), vet vi att denna dimension är mycket central för hur språkbehärskningen och hjärnans språkhantering i slutändan kommer att te sig.
Men en kritisk studie finns, nämligen den första och (oss veterligen) hittills enda meta-analysen av just ’the bilingual lexical deficit’, utförd av två forskarlag från universiteten i Stockholm och Oslo/Åbo (Bylund m.fl., 2023). Här analyserade vi de sammantagna resultaten från 130 studier av expressivt (inte receptivt) ordförråd, vilka tillsammans omfattade 478 jämförelser mellan enspråkigas och tvåspråkigas lexikala behärskning. Endast studier med deltagare som var vuxna (dvs. 18 år eller äldre) vid testtillfället inkluderades. Analysen visade tydligt att ett lexikalt underskott finns när resultaten från alla studier slås ihop, även efter korrigering för publikationsbias. Det är dock när vi tittar på omständigheterna som bilden blir en helt annan. När vi gjorde separata analyser baserade på de studier som antingen inte redovisat vilken typ av tvåspråkiga man undersökt (dvs. om det handlat om simultant tvåspråkiga, sekventiellt tvåspråkiga, eller tidiga eller sena tvåspråkiga) eller redovisat typen av tvåspråkighet men ändå fört dem samman i en enda ”tvåspråkig grupp” och jämfört deras testresultat med enspråkigas, så var det lexikala underskottet ett faktum. Hela 230 av totalt 478 jämförelser kommer från studier i denna kategori (vilket i sig är både häpnadsväckande och oroväckande på samma gång). När vi däremot tittade närmare på studier som redovisat och tagit hänsyn till typen av tvåspråkighet framgår något intressant: ett lexikalt underskott gäller inte simultant tvåspråkiga individer, endast sekventiellt tvåspråkiga – vilket ju är detsamma som andraspråkstalare. Vidare gällde det lexikala underskottet endast när de sekventiellt tvåspråkiga hade testats på sitt andraspråk, inte när de testades på förstaspråket. Slutligen var underskottet mer påtagligt för de sekventiellt tvåspråkiga som börjat lära sig andraspråket efter 10-årsåldern, jämfört med dem som påbörjat inlärningen i yngre åldrar. Vi har alltså starka skäl att misstänka att det lexikala underskottet, som antagits bero på tvåspråkigas status som just tvåspråkiga, i själva verket är ett andraspråksfenomen. Och ett synnerligen trivialt sådant, om man frågar mig: det är väl egentligen ingen (särskilt inte bland Lisettens läsekrets) som häpnar över att en andraspråkstalare, om än så avancerad, har ett något mindre ordförråd på andraspråket än genomsnittliga förstaspråkstalare, eller att den lexikala produktionen kan vara behäftad med en lite långsammare åtkomst av ord?
Vad har då detta för betydelse i praktiken? Spelar det någon roll om flerspråkiga experimentdeltagare i själva verket är andraspråkstalare? Andraspråkstalare är väl trots allt flerspråkiga? Det brukar hävdas att ordval är viktigt, att det har betydelse hur vi talar om andra, inte minst mindre priviligierade eller utsatta individer och grupper. En gång i tiden sa vi andraspråkselever eller elever med svenska som andraspråk. Utifrån idén att dessa termer kan vara stigmatiserande har vi därför i många sammanhang ersatt dem med benämningen flerspråkiga elever. Då mycket av det forskningen nyligen velat beteckna som effekter av två- eller flerspråkighet i själva verket tycks vara (redan kända) effekter av att det ena språket hos en tvåspråkig oftast är ett andraspråk, som alltså tillägnats senare än förstaspråket, uppstår frågan om detta är ett helt igenom lyckat ordval. I vissa fall kan det finnas goda skäl till att kalla saker vid deras rätta namn, och detta kan vara ett sådant fall. Man hör påfallande ofta att flerspråkiga elever har svårigheter med ditten och datten, att flerspråkiga elever halkar efter med läskunskaper, att flerspråkiga har svårt med ”språket” (dvs. svenskan), med inhämtning av ämneskunskaper, eller med betyg och behörighet till gymnasieskolan. Är skälet till deras svårigheter verkligen att de behärskar och använder fler än ett språk? Såklart inte. Det verkliga skälet är snarare att allt det där ska göras på ett andraspråk, vilket ju alla vet kan vara besvärligt. Det vore mycket olyckligt om massmedia och allmänhet började misstänka att det finns något suspekt och problematiskt med flerspråkighet, och att de på grund av forskares ibland slarviga definitioner av tvåspråkighet tror sig finna vetenskapligt stöd för sina misstankar. För inte alltför länge sedan ansågs två- och flerspråkighet orsaka såväl ”mental förvirring” (Saer, 1923) som ”efterblivenhet” (Goodenough, 1926). Bevare oss!
Hur gick det förresten med Michel Paradis uppmaning till den neuro- och psykolingvistiska forskarkåren? Övergav de lateraliserings- och lokaliseringsfrågorna? Inte direkt – snarare tvärtom. Tack vare stora tekniska framsteg under 1990-talet, som ju har kommit att kallas ”hjärnans årtionde”, tog den neurkognitiva forskningen rejäla metodologiska kliv genom användningen av nya hjärnavbildningstekninker, såsom fMRI, PET, och EEG. Högst på önskelistan för tvåspråkighetsforskare stod naturligtvis fortfarande frågan om hur den tvåspråkiga hjärnan var organiserad i jämförelse med den enspråkiga. Och i mångt och mycket bekräftar modern neurolingvistisk forskning det som Michel Paradis slog fast för 35 år sedan, nämligen att tvåspråkigas fonologiska, grammatiska och lexikala system hanteras av samma grundläggande hjärnområden, strukturer och nätverk som hos enspråkiga, och i samma omfattning. Framför allt gäller detta simultant och tidigt sekventiellt tvåspråkiga, medan vuxna andraspråksinlärares hjärnor också uppvisar kompensatorisk och mindre automatiserad användning av större och delvis andra, icke språkrelaterade områden (Berken, Gracco & Klein, 2016; Blackburn, 2019; Claussenius-Kalman, Vaughn, Archila-Suerte & Hernandez, 2019; Goméz-Ruiz, 2010). Vad som mest avgör hur mycket en andraspråkstalares hjärna skiljer sig från en enspråkig eller tidigt tvåspråkiga hjärnor är dock inte var andraspråket hanteras, utan snarare hur effektivt det sker, något som (föga överaskande) är förknippat med vid vilken ålder andraspråksinlärningen sker.
Referenser
Abrahamsson, N. & Hyltenstam, K. (2009). Age of onset and nativelikeness in a second language: listener perception versus linguistic scrutiny. Language Learning, 59(2), 249–306.
Berken, J. A., Gracco, V. L. & Klein, D. (2016). Early bilingualism, language attainment, and brain development. Neuropsychologia, 98, 220–227.
Bialystok, E. (2009). The good, the bad, and the indifferent. Bilingualism: Language and Cognition, 12(1), 3–11.
Bialystok, E. (2017). The signal and the noise: Finding the pattern in human behavior. Linguistic Approaches to Bilingualism, 6(5), 517–534.
Blackburn, A. M. (2019). Neuroimaging studies of multilingual speech. In: J. W. Schwieter & M. Paradis (eds.), The Handbook of the Neuroscience of Multilingualism (pp. 121–146). Wiley.
Bylund, E., Antfolk, J., Abrahamsson, N., Haug Olstad, A.-M., Norrman, G. & Lehtonen, M. (2023). Does bilingualism come with linguistic costs? A meta-analytic review of the bilingual lexical deficit. Psychonomic Bulletin & Review, 30(3), 897–913.
Bylund, E., Hyltenstam, K. & Abrahamsson, N. (2021). Age of acquisition – not bilingualism – is the primary determinant of less than nativelike L2 ultimate attainment. Bilingualism: Language and Cognition, 24(1), 18–30.
Claussenius‐Kalman, H., Vaughn, K. A., Archila‐Suerte, P. & Hernandez, A. E. (2020). Age of acquisition impacts the brain differently depending on neuroanatomical metric. Human Brain Mapping, 41(2), 484–502.
Dick, A. S., Garcia, N. L., Pruden, S. M., Thompson, W. K., Hawes, S. W., Sutherland, M. T., Riedel, M. C., Laird, A. R. & Gonzalez, R. (2019). No evidence for a bilingual executive function advantage in the ABCD study. Nature Human Behaviour, 3(7), 692–701.
Goméz-Ruiz, M. I. (2010). Bilingualism and the brain: Myth and reality. Neurología, 25(7), 443–452.
Goodenough, F. L. (1926). Racial differences in the intelligence of school children. Journal of Experimental Psychology, 9, 388–97.
Ivanova, I. & Costa, A. (2008). Does bilingualism hamper lexical access in speech production? Acta Psychologica, 127(2), 277–288.
Lehtonen, M., Soveri, A., Laine, A., Järvenpää, J., de Bruin, A., & Antfolk, J. (2018). Is bilingualism associated with enhanced executive functioning in adults? A meta-analytic review. Psychological Bulletin, 144(4), 394–425.
Mukadam, N., Sommerlad, A. & Livingston, G. (2017). The relationship of bilingualism compared to monolingualism to the risk of cognitive decline or dementia: A systematic review and meta-analysis. Journal of Alzheimer’s Disease, 58(1), 45–54.
Nichols, E. S, Wild, C. J., Stojanoski, B., Battista, M. E. & Owen, A. M. (2020). Bilingualism affords no general cognitive advantages: A population study of executive function in 11,000 people. Psychological Science, 31(5), 548–567
Paap, K. (2022). The Bilingual Advantage in Executive Functioning Hypothesis. How the Debate Provides Insight into Psychology’s Replication Crisis. Routledge.
Paradis, M. (1990). Language lateralization in bilinguals: Enough already! Brain and Language, 39(4), 576–586.
Saer, D. J. (1923). The effect of bilingualism on intelligence. British Journal of Psychology, 14, 25–38.